Vi har nog alla varit där. Beundrat någon person. Kanske varit lite avundsjuk. För allt har verkat så perfekt. Han eller hon verkar ha haft allt och lite till och vi har önskat att han eller hon var vi. Att det var vi som var perfekta. Levde det där perfekta livet. Att det var vi som hade allt och lite till.
Men vi vet ju sällan att det är så där perfekt. Egentligen.
Det är lätt att förblindas. Att trilla in i det där tänket om att att det som syns och märks utåt är det enda som finns. Och vem visar med vilje upp den där fasaden som inte blänker och är polerad?
Att läsa bloggar är nästan en hälsofara. Vem, särskilt med tanke på topplistebloggarna, skriver om sådant som inte är picture perfect? Vem visar upp de dåliga bilderna? Vem skriver om sitt omysiga fredagsmys? Vem skriver om skiten och det jobbiga? Nä just det. Ingen. Det mesta är rosa, glamoröst och rätt så fint och fluffigt. Och man trillar rätt ner i avundsjukan.
När man läser bloggar är det nästan så att man bör göra det med filtrerande glasögon på sig. Som skalar ner det mesta några nivåer. För allt är inte guld som glittrar. Inte heller den där bloggaren som verkar så cool och grym. Som man är avundsjuk på. Som man önskar att man var som. Eller i alla fall hade det lite som.
Jag lämnar er med några bilder som illustrerar mitt budskap. Samma ställe, men bara några 100 meters skillnad. Minns det till nästa blogg du läser. Vi har alla våra utmaningar och motgångar. Det finns många sanningar.
Härligt Sara! Det är just denna typen av tankar som får mig mer intresserad som blogläsare, att man reflekterar och stannar upp ibland. Mer reflektioner på träningsbloggarna säger jag:) Jag skulle vilja revidera Nike´s slogan. ”Don´t think. Run” till ”Dont´think. Run! Think again!” istället;)
Bra skrivet Sara! Jag vill dock påstå att jag har mina ”downs” även på bloggen. Att visa endast en sida av sig själv är ju otroligt trist, och sådana bloggar orkar iallafall inte jag läsa på sikt.. TACK för att du lyfter ämnet! Kram till dig!
Perfect is boring! Riktiga människor intresserar.
Tyvärr så har många riktiga människor för dålig självkänsla för att visa sina svagheter. Istället blir blogg-alter egot en något mer positiv version av den riktiga människan. Och det tycker jag är OK faktiskt. Men läsaren behöver förstås förstånd nog att filtrera. Grå glasögon motverkar kanske det rosaskimrande?
Själv trivs jag bäst hos bloggare som känns äkta. Och bara de som ibland beskriver svackor känns äkta. Du är en av dem.
Klokt. Sant. Jag sitter tex ofta och läser bloggar, och tänker att ”Fy tusan vad alla andra är duktiga, och hinner med en massa bra, medan jag bara sitter på min rumpa och läser bloggar.” Det är iofs lite sant, jag ÄR rätt slapp, och spenderar rätt många timmar framför datorn, men en del av de timmarna iallafall, är jag kanske inte ensam om det… 🙂
Bra inlägg! 🙂
Åh det är lätt att bli avundsjuk när man läser bloggar – för inte så många visar ju bilder på sina dåliga sidor… Man får ha på sig de filtrerande glasögonen!
Hmm klurar på om det kanske är så att man är mindre benägen att dela med sig av det jobbiga och negatova för att de känslorna och händelserna oftast är mer privata…?
Otroligt bra skrivet. Jag är relativt ny läsare av din blogg och jag gillar verkligen din inställning och ärlighet.
Nej, saker är inte alltid vad man tror att de är, utifrån en blogg eller från det skrivna ordet. Att våga vara lite anti och tjurig och deppig ibland är väl mest bara naturligt.
Men också skönt att någon annan tänkt på samma sak som jag tänkt på. Jag brukar få mastodontångesten agaton när jag läser om snabba kilometertider, långpass och liknande och känna mig som världens töntigaste joggare, i jämförelse!
Heja dig Sara – du rockar!!
Word Sara! 😀
Jag har länge tänkt på precis samma sak. Jag tänker ofta att bloggaren säkert menar att inspirera men för mig (och andra?) blir det nästan tvärt om när bloggägaren och alla andra ständigt verkar så hurtiga, duktiga, pigga osv. Själv är man bara en vanlig dödlig. Därför försöker jag ibland skriva om mindre positiva saker, om mina mindre bra sidor, problem man tampas med och att jag inte alltid är nyttig och hälsosam även om jag oftast försöker vara det. Jag blir liksom mer inspirerad av att läsa nyanserade bloggar skrivna av riktiga människor och bloggar skrivna av ngn som inte alltid verkar perfekt.
Det är som Facebook. Ingen skriver att de sitter ensam hemma en lördagskväll och önskar någon kompis skulle ringa, typ. Och där är jag själv lika dålig!
Jag får bygga vidare på ditt inlägg i min egen blogg inom en snar framtid…
Mycket bra skrivet, tror att det är därför jag gillar din blogg så mycket. Du är ärlig och rak vad du gillar och inte. Detta gör att man får förtroende för det du skriver! Är mäkta imponerad av dig, din vilja och livsglädje! Sköt om dig.
En av de bloggar jag verkligen fastnade för i börjar var MammaMelissa, som bloggade om hur livet var när hennes dotter dött vid födseln.
Allt annat än positivt, snarare nattsvart. Så visst skall man vara ärlig med bloggandet.
Så sant och så otroligt viktigt att ha i åtanke, inte bra när man läser andras bloggar, utan när man synar sina medmänniskor. Visst är det lätt att se allt det fina och bra de har och känna att man själv saknar så mycket. Att någon annan verkar leva det perfekta livet. Men så är det ju inte. Ingen lever ett perfekt liv. Alla har vi våra motiga dagar, våra utmaningar, sorger och svårigheter.
Bloggar som bara fokuserar på det rosenröda brukar jag också tröttna på. Jag vill ha det äkta, det innerliga och det ärliga. Det fångar mig.
Jag igen:) Ett förtydligande med ordet negativ, jag använde nog lite fel ord där också. Men det jag menar med det är det där ”icke-rosa-glamourösa-fluffiga”. Och om man inte skriver om det där perfekta, att jag då skulle kunna uppfattas som ”negativ”.
Kul att du tar upp detta ämne. Detta funderar jag på emellanåt, om inte ganska ofta t o m. Fast då egentligen vad gäller min egen blogg och vad jag ska skriva där.
Det är ju så att livet inte alltid är så perfekt, men jag är medveten om att jag inte alltid skriver om det tråkiga för att jag inte vill uppfattas som negativ eller kanske t o m gnällig. Ändå är jag VÄL medveten om att det inte behöver uppfattas som gnäll eller negativt om man skriver på ett bra/uppriktigt/ärligt (hittar nog inte det rätta ordet) sätt – och det vet jag inte om jag har förmågan till.
Jag har heller ingen stor blogg och är nog ändå lite rädd för att tappa de läsare som jag har om bloggen skulle kännas ”negativ”.
Ändå är min tanke med min blogg att jag skriver den för min egen skull, om mitt liv, om mina tankar. Men visst tycker jag att det är roligt att jag har några läsare och när någon kommenterar, så självklart tänker jag på att jag också skriver så att andra kanske läser – ja, varför skulle jag annars ha en blogg, då skulle jag ju kunna skriva dagbok på gammalt hederligt sätt:)
Oj, uppenbarligen gick jag igång på det här ämnet och jag ska verkligen ta en funderare på detta och vad gäller min egen blogg. Det är lättare med andras bloggar, de be behöver jag inte fortsätta läsa om jag inte gillar det jag läser;-)
Otroligt bra inlägg!!
Tänkvärda och viktiga ord! Och det är nog just därför de bloggar jag gillar mest inte är de största eller ”de snyggaste” (med massor av fina redigerade bilder etc (även om det också är härligt att se ibland)) utan de som är mer av personlig karaktär, ofta med långa, fängslande, texter. De som skrivs om både upp- och nedgångar.