Träningsglädje

Redan i ett cirka två år gammalt avsnitt av min pod Träningsglädje TALKS sa min vän hälsostrategen Annie att det är ingen hälsotrend vi har haft – utan en prestationstrend. En nummerlappstrend. Det ska tävlas och presteras och maxas åt alla håll och kanter.

Det är klart att det blev hetsigt – och begreppet hälsohets blev ett allmänt skällsord för de som tog långpasset före vardagsfrukosten och gjorde semla av chiafrön.

Men; hälsotrenden är på gång att göra intåg – ja, den har redan gjort det. De första tecknen har smugit sig på; har du tänkt på hur det operfekt perfekta är det allra hetaste? Många av våra förebilder i sociala medier är personer som gått igenom svåra saker (utbrändhet, alkoholism, depression) – vilket ger dem någon form av djup och trovärdighet i sin syn på hälsa. Likaså har mindfulness gjort intåg som årets starkaste hälsotrend vilket går hand i hand med det operfekta – och att vara förlåtande inför det.

Jag har under några dagar haft den här artikeln uppe som en egen tab och inte förmått mig för att stänga ner den. Det är en trendspaning som sammanfattar att det är tydligt att trenden gått från träning till hälsa; ”från frenetiskt flåsande och jakt på idrottsliga resultat till olika sätt att sänka pulsen för att långsiktigt kunna prestera bättre på jobbet eller i relationen”. 

Bland exemplen nämns Google och Apple som satsar på långvarig hälsa snarare än pulsmätare – och så tas exemplet Arianna Huffington upp (grundare av Huffington Post). Hon efterlyser ett tredje framgångsmått i världen (förutom makt och pengar). ”Hon efterlyser är balans mellan arbete och livet utanför”.

Arianna lär ha sagt: ”med professionella mått mätt var jag framgångsrik, men utifrån vilken sund definition som helst, om du ligger på golvet i en pöl av blod, då är du inte framgångsrik”.

Jag läste häromdagen också ett råd som en psykolog skrivit i DN. Hon tog upp begreppet hedonisk adaption som handlar om att känslan av lycka snabbt klingar av; vi vänjer oss alltså snabbt vid att ha fått det där jobbet till exempel – eller den där bekräftelsen eller den där resan vi vann, eller vad det nu kan vara. Alltså; vi blir inte långtidslyckliga av stora positiva saker som händer oss.

Psykologen skriver att ”det är frekvensen av ögonblick av lycka som får oss att må bra, inte styrkan på dem”.

Jag har skrivit om lycka flera gånger förut – eftersom ämnet intresserar mig och jag vill kunna äga min egen lycka. Vilket jag tror att vi kan – bara vi kontinuerligt jobbar på det. Här är fler inlägg på samma tema:

Hur blir man lycklig?

Vilket ansvar har vi att ta hand om vår hälsa?

Om att må bra

Bilden ovan är för övrigt från när jag sprang Jämtlandstriangeln en dag för något år sedan!

Kommer ni ihåg det glada 90-talet när wokad mat var det hetaste? Wok blev till och med årets julklapp en gång! Sedan dess har jag inte wokat så mycket hemma hos mig men jag tycker att varm glasnudelsallad känns som en modern revival.

Jag gillar glasnudlar och den lite friskt syrliga och heta såsen jag associerar glasnudelsallad med. Det är dessutom enkelt att göra själv i en mängd olika varianter.

Gårdagens glasnudelsallad fick sällskap av lammfärsköttbullar som jag också hettade upp med extra chili. Lammet har gått på bete hemma i Hälsingland – det är min matreligion att ofta köpa mat från människor. Jag prioriterar att köttråvaran kommer från gårdsbutiker och jordbruk näravid.

Glasnudlarna tar typ 3 minuter att göra klart så innan de börjar koka så steker jag (på väldigt svag värme – nästan så att det ”smälter” snarare än steks) pak choi, salladslök, chili och paprika.

När glasnudlarna kokat klart och jag hällt bort vattnet lägger jag också dem i stekpannan och ringlar över sesamolja och fisksås (fish sauce står det på flaskan och det låter godare) och klämmer saften ur en lime och halverar några små tomater som får vara med på slutet.

Sedan är det bara att servera. Allra helst på en solvarm balkong där några skärmflygare landar på det stora fältet framför. Fjällsjön ligger spegelblank och på fjälltoppen smälter den sista snön bort.

Den blå himlen med bomullstussmoln mötte min syn när jag rullade ut yogamattan på balkongen och la mig på den. Yoga behöver inte vara svårt. Det behöver inte vara ett 90 minuter långt flöde. Det kan vara 10 minuter med positioner som du dels känner att du mår bra av, som du kanske känner dig lite obekväm i – eller som du känner behövs för att du ska landa.

Jag valde några positioner ur alla de där kategorierna ovan, och stannade sedan länge i savasana. Jag blundande – men visste vad jag hade ovanför mig om jag skulle öppna ögonen.

Den här typen av yoga är något jag vill omfamna oftare. Inte göra det till en grej med hög tröskel utan något som jag kan smyga in lite här och var och nu och då.

Idag blev det mitt eget space efter ett arbetspass som började klockan 7 imorse efter för lite sömn på grund av sent jobbande natten innan. 40 mil i bil och plåtning av bilar och barn och skateboards och simfötter. De där 40 milen bestod av två tur och returresor till Östersund med olika bilar, och jag hade egentligen tänkt mig en trailtur längs vägen. Men jag insåg att det inte hanns med i schemat och besviket rullade jag in mot Åre igen.

Efter att ha landat på den där mattan så känns besvikelsen långt borta. Stigarna finns kvar imorgon.