Träningsglädje

På min semesterlista står strandlöpning alltid högt upp. Det är en sådan där klassisk klyshig grej, som liksom verkar så himla härlig och underbar i tanken – men hur är det egentligen i verkligheten?

Jo, rätt bra kan jag meddela. Det har sina svårigheter då det krävs en sandstrand som håller måttet och därför är jag mycket tacksam över att tidvis bo här i Halmstad. Här finns hur många stränder som helst värda namnet att springa på. Idag sprang vi mellan Haverdal och Vilshärad (och tillbaka) på det klassiskt barfotaglada sättet och jag avslutade givetvis med ett dopp (i kristallklart vatten med obeskrivligt perfekt sandstrand). Sedan gjorde vi inte särskilt mycket mer. Så denna dag får därmed räknas som vilodag.

Eller jo, jag glömde ju. Jag har ju gjort 100 rumplyft på bänk som så många andra, men det kändes som en liten baggis. Det blir annat imorgon med 100 armhävningar. Jag har lovat Mia att göra dem på tå… (Update: det var visst bara 50 armhävningar imorgon… det känns helt plötsligt inte som en särskilt stor utmaning eftersom jag ställt in mig på 100)

Det går bra nu. Motivationen är på topp och resultaten därefter. Kroppen samarbetar och hälsenan mår finemang – hemligheten heter tydligen massage. Jag vill springa intervaller, längtar till nästa millopp och sådant här. Jag har halva semestern kvar men ser fram emot allt det där som kommer därefter. Det känns bra nu – det går bra nu! -4,8 kg sedan 14 juli. Jag återkommer i just den där frågan när det börjar gå trögt – för det kommer det definitivt att göra inom sin tid.

På tallriken ligger bästa sommarfrukostblandningen just nu: blåbär, avokado, jordgubbar och kiwi. Äts helst med kesella eller keso. 2 ägg till det med majo och kaviar och I’m all set to go ett bra tag framöver.

Det funkar inte med 3 mål mat för mig under semestertider. En frukost som på bilden nedan klockan 10, lunch vid 13 och middag vid 19 gör mig obehagligt mätt och jag hinner aldrig bli hungrig. Jag vill att kroppen ska styra istället för klockan och jag är tacksam över att det allt det där faktiskt funkar riktigt bra just nu. Att göra annorlunda kommer sedan – när annorlunda behövs.

MarathonMia drog vidare med sin rallymazda i förmiddags precis som den sista förnimmelsen av gårdagens oxfilé lämnade tungan. Jag och Grabben visste inte riktigt vad vi skulle ta oss för så vi begav oss iväg på en walkabout. Vi upptäckte att vi hade precis 1 timme på oss innan bussen skulle lämna Båstad med slutdestination Torekov och på den ville vi sitta. Sagt och gjort, vi packade ryggsäcken med vatten, kreditkort och powerbars och åkte till Skåne.

På min semesterlista står Skåneleden mellan Torekov och Båstad. Jag läste någonstans att den skulle vara fin och ursprungligen var min önskan att springa den. Men vi tog den gåendes idag. Jag vet inte riktigt hur långt det blev för Nikeklockan bestämde sig för att dra sin sista batterisuck vid 20 km och då kunde vi ana kallbadhuset i Båstad. Så jag gissar på att vi gick runt 23-24 km någonstans.

De första 8 km var helt klart bäst: de gick längs vattnet och över massa klappersten och kohagar. Kossorna stog lite kors och tvärs över stigen och jag var först inte helt säker på att de ville flytta sig utan motstånd. Men det gick fint. På ett ställe, när vi gått runt 17 km, så var vi tydligen inne i en kohage med Highland cattle men den skylten upptäckte jag först när vi steg ur hagen. Tur var väl det – jag som precis överkommit min korädsla, men de där Highland cattlekreaturen är inte lika människovänliga…

Från kilometer 8 och framåt var Skåneleden rätt tråkig. Vi följde de orangea markeringarna som gick lite genom inlandet men man kan tydligen gå en blå led på en bilväg längs vattnet också. De orangea markeringarna tog oss genom åkrar, fält och skog som var som skog mest är. På ett ställe hittade vi visserligen både blåbär och lingon men jag är ingen vidare bärplockartjej så det imponerade inte riktigt det heller. Och om jag ska fortsätta vara lite gnällig så kan jag konstatera att Nike Free inte är någon vidare terrängvandrarsko, passformen är lite för bred för det. Däremot skulle jag ha den på mig om någon skulle tvinga mig ställa upp i Footrally.

När vi kom fram till Båstad efter ett evighetslångt joggingstråk längs havet var vi både törstiga (jag) och hungriga (Grabben). Jag hade druckit en Fanta i Hovs Hallar och så delade vi på en Powerbar med chocolate brownie-smak. De sista 2 kilometrarna var jag sömning från gårdagens balkonghäng fram till 3-tiden på nattkvisten och det satt fint med en Ramlösa mango i hamnen i Båstad innan vi skulle gå den sista kilometern till bilen och se om vi hade fått en p-bot för att vi inte gjort vår walkabout på under 3 timmar. Det hade vi inte, så därför blev det väldigt mycket slutet gott – allting gott, på den här dagen.