Träningsglädje

Eftersom jag bara sprungit rundor runt 5-8 km sedan jag började springa efter min operation har jag gått och otåligt väntat på en längre utmaning. Idag tog jag den: Näbbkexleden i Bollnäs med start vid Bolleberget. Runt 16 km som blev någon kilometer till innan jag kände mig klar med långpasset. Stig, skog och evig grusväg.

Jag känner mig alltid stark när jag springer stig, oavsett om det går uppför eller nerför. Därför var jag lite förvånad när jag googlade åsikter om Näbbkexleden på internet och många uttrycker att det är jobbigt eftersom det går uppför. Jag minns inte de backarna. Däremot minns jag evighetsgrusvägarna på slutet. De är bara några kilometer men känns som några mil. Det var gassande varmt och jag tänkte mest på att dricka lemonad.

Det är svårt att tänka sig att jag opererades för tre månader sedan och för två månader sedan åkte jag på hike till England. För en månad sedan stoltserade jag med att kunna göra hopp på stranden i Lofoten och idag sprang jag 16 km utan att ens bli trött. Om en månad beger jag mig till nordligaste Sverige tillsammans med Annika för att ta oss an 11 mil på Kungsleden.

Näbbkex förresten, visst är det ett lustigt namn? Leden är välskyltad förutom på något ställe där jag funderade på om jag vikt av åt rätt håll men följ magkänslan så blir det rätt. På ett annat ställe blev jag jagad av några arga getingar som surrade omkring mig men mest av allt var jag och mitt springsällskap Hazel alldeles ensam. Sträckan runt 6-10 km minns jag som allra finast med perfekt Hälsingeskog att springa genom. Så hade det gärna fått vara hur länge som helst!

Bilder från ett annat ställe i Hälsingland. Med lika mycket grusväg.

Jag var med i tidningen Må Bra (julinumret) på temat ”min drömkropp”. Rubriken blev ”att orka mycket är viktigare än yta” och i artikeln säger jag att ju mer jag tränar desto mer upplever jag att jag fokuserar på funktion istället för yta. Styrkan i att vara vältränad sitter i att orka och i att vara självständig, inte i vikten.

Man blir tacksam över hur mycket kroppen klarar av. Jag älskar att min kropp är stark och att den orkar så pass mycket som den gör, säger jag bland annat.

I artikeln ger jag två råd till dig som känner osäkerhet över din kropp:

1) Avfölj konton i sociala medier som ger dig dålig känsla när det kommer till ditt utseende. Denna punkt är så himla viktig och vi påverkas så mycket av det vi ser runt omkring oss. Fundera på om de konton du följer ger dig bra energi eller dålig energi, och ta action utefter det!

2) Fundera på om de tankar du tänker om dig själv är vad du skulle tänka om någon annan – och sluta genast upp med den tankeverksamheten. Det är ett bra sätt att upptäcka hur hård du är mot dig själv.

Tisdag morgon och jag vaknar lite trött efter drygt fem timmars sömn. Vi har kollat klart Skam till långt efter midnatt. Sedan pratat om livet och lite till. Så som man gör när natten är sen och det nästan börjar bli morgon.

Jag har packat mina väskor. Gjort klart inför en ny dag som inte börjat ännu. Sover några timmar medan dagen gryr där utanför.

Tisdag morgon och jag vaknar lite trött – men glad – efter drygt fem timmars sömn. Bilen rullar mot en ny destination och härliga vänner som ger massor av inspiration. Dagen är fullmatad på alla sätt; till och med bokstavligt. Kontoret är flyttat till ett kök och mellan jobbpratet kommer vi in på mycket annat. Så som man gör när dagen är bra och man är med härliga människor.

När ljuset börjar skimra i guld många timmar senare tackar vi för oss och jag rullar norröver. Jag hänger mig helt åt min guilty pleasure som innebär att spela gamla Westlifelåtar så högt det bara går i bilen och skråla med i refrängerna. När jag bodde i Dublin mellan 2000-2004 köpte jag alla album.

Jag svänger in på gårdsplanen till huset i Hälsingland strax efter kl 22 och katten Charlie har bråttom fram för att säga hej och att han saknat mig. Vi pratar lite och jag tar en minut vid solnedgången som alltid är magisk över åkrarna och grannens gård långt där borta.

Och det slår mig att jag borde cykla.

Snabbt skickar jag iväg frågan på sociala medier ”jag har beslutsångest, cykla eller inte cykla?” och får svaret ”cykla!” inom en minut. Jag snabbar på. Sätter på mig cykelkläder, pumpar min cyclocross och knäpper hjälmen. Ut och iväg i sommarnatten.

Jag väljer grusvägar och svänger in på en och annan stig när jag ser den och kommer snart fram till en bro över älven Voxnan. Samma älv som vi badar i nedanför huset. Samma älv som jag brukar springa stig bredvid. Det är tyst och stilla och vackert och efter solen finns spår av en rosa och lila himmel.

Klockan är en bit efter 23 och jag är ju redan övertygad, men får än en gång en bekräftelse på att det alltid är värt det.