Tisdag morgon och jag vaknar lite trött efter drygt fem timmars sömn. Vi har kollat klart Skam till långt efter midnatt. Sedan pratat om livet och lite till. Så som man gör när natten är sen och det nästan börjar bli morgon.
Jag har packat mina väskor. Gjort klart inför en ny dag som inte börjat ännu. Sover några timmar medan dagen gryr där utanför.
Tisdag morgon och jag vaknar lite trött – men glad – efter drygt fem timmars sömn. Bilen rullar mot en ny destination och härliga vänner som ger massor av inspiration. Dagen är fullmatad pÃ¥ alla sätt; till och med bokstavligt. Kontoret är flyttat till ett kök och mellan jobbpratet kommer vi in pÃ¥ mycket annat. SÃ¥ som man gör när dagen är bra och man är med härliga människor.
När ljuset börjar skimra i guld många timmar senare tackar vi för oss och jag rullar norröver. Jag hänger mig helt åt min guilty pleasure som innebär att spela gamla Westlifelåtar så högt det bara går i bilen och skråla med i refrängerna. När jag bodde i Dublin mellan 2000-2004 köpte jag alla album.
Jag svänger in på gårdsplanen till huset i Hälsingland strax efter kl 22 och katten Charlie har bråttom fram för att säga hej och att han saknat mig. Vi pratar lite och jag tar en minut vid solnedgången som alltid är magisk över åkrarna och grannens gård långt där borta.
Och det slår mig att jag borde cykla.
Snabbt skickar jag iväg frÃ¥gan pÃ¥ sociala medier ”jag har beslutsÃ¥ngest, cykla eller inte cykla?” och fÃ¥r svaret ”cykla!” inom en minut. Jag snabbar pÃ¥. Sätter pÃ¥ mig cykelkläder, pumpar min cyclocross och knäpper hjälmen. Ut och iväg i sommarnatten.
Jag väljer grusvägar och svänger in på en och annan stig när jag ser den och kommer snart fram till en bro över älven Voxnan. Samma älv som vi badar i nedanför huset. Samma älv som jag brukar springa stig bredvid. Det är tyst och stilla och vackert och efter solen finns spår av en rosa och lila himmel.
Klockan är en bit efter 23 och jag är ju redan övertygad, men får än en gång en bekräftelse på att det alltid är värt det.