Träningsglädje

Det är söndag morgon och senare idag styr jag bilen ner mot Stockholm för lite storstadspuls. Kontrasterna gör livet och det ska bli fint att få springa på trottoarer istället för grusvägar, i alla fall för några dagar.

För precis ett dygn sedan, när det fortfarande var lördag morgon och klockan ännu inte slagit 8 var jag ute och rullade på grusvägarna i skogen. Min cyclocross fick bekänna färg över småsten och större sten och bitvis skakade mitt huvud så mycket av det ojämna underlaget att synfältet blev alldeles dimmigt och i sandröken i utförsbackarna krampade händerna av att inte tappa styret. Trots farten upplever jag att jag har mycket mer kontroll på min landsvägscykel och min cyclocross än jag någonsin hade på min mountainbike som jag bara ägde några enstaka månader.

Efteråt åt jag långfrukost med mina föräldrar och särskilt min mamma som firade födelsedag. Vi gjorde en utflykt till Skärså i Söderhamn och åt röding på Albertinas och när vi kom hem svängde pappa ihop sin ”Eton mess”-tårta som redan fått kultstatus hos oss.

På kvällen hade både jag och Hazel energi så det blev över vilket passade fint för fem kilometers fartlek på grusvägarna häromkring. Svetten droppade på det sätt som den bara gör när man har riktigt hög puls, och det är frigörande. Det är en annan slags svett än den från lågintensiva långpass som är mer glansig på huden.

Har du någonsin tänkt på det – själva skillnaden? Eller kanske är det bara jag.

När jag gjorde min senaste lite inofficiella läsarundersökning så var ni så många som skrev att ni uppskattade mina matinlägg. Ett tag hade jag väldigt mycket sådant – men sedan i våras har ni kanske märkt att jag nästan inte bloggat om mat alls. Däremot desto mer om vin – och den senaste tiden väldigt mycket om träning.

Jag har helt enkelt inte lagat så mycket mat. Men häromdagen slog jag faktiskt till på stort och lagade två fantastiska sallader, båda kommer från Flora Wiströms blogg och jag kan verkligen rekommendera den här vattenmelonsalladen med koriander och fetaost och den här halloumisalladen med nektarin.

I förrgår förvånade jag mig själv med att gå ut och skörda lite övervuxen rabarber innan det var för sent – och så gjorde jag lemonad efter ha druckit världens mest fantastiska rabarberlemonad tidigare i veckan. Jag ska berätta mer om den senare, jag lovar att den är värd att väntas på!

Livet går sin stilla gång på landet. Eller vänta nu, vem skämtar jag med? Jag är lite rastlös och sysselsätter mig för fullt. Efter att ha gått runt gården här i Hälsingland med min Redcord för att se var jag kunde sätta upp den så hittade jag den perfekta stället i det gamla stallet som också varit ladugård fram till för några decennier sedan.

Ladugården är inte så välbesökt nuförtiden men den stora ladan alldeles bredvid tjänstgör som förråd för ved och annat som är bra att ha på en gård. Här syns lämningar från höskulle på långt håll, och i ladugården bor också spår från förr. Här har både hästar och kor bott, bland annat. Fjordingen Nalle och kossorna Britta, Strimma och Rosa till exempel.

Just idag fick en stång i taket i ladugården fungera som gym. Det var det perfekta stället att hänga upp min Redcord på! Här där Strimma och de andra gått och trampat låg jag med skuldrorna mot en träningsmatta på betongen och med ena foten i Redcorden och fokuserade på att aktivera rätt muskler.

Höger baksida kämpar jag särskilt mycket med. Jag gör höftlyft och plankor med ena foten i Redcorden medan den andra är i rörelse. Det är mycket svårare att göra själv än när jag är hos Magdalena i Åre. I Åre får jag omedelbar feedback. Nu måste jag förlita mig på att jag själv känner när jag stabiliserar rätt – och när jag inte gör det.

Den Redcord jag har är en Redcord LITE som jag köpt för att kunna träna på egen hand med. Hemma i Åre tänker jag sätta upp den med två fästen i taket, men när man är på resande fot kan man hänga de två linorna över en gungställning eller en gren eller vad som helst. En stång i en ladugård funkar alldeles utmärkt.