Ända sedan Ashley Graham frontade framsidan av Sports Illustrated har jag velat skriva om plus size. På något sätt. Men det är fortfarande lite oklart hur. Det är på något sätt en hyllning till mänsklighetens olikheter som får plats i begreppet ”snygg” att hon klär omslag på omslag och kampanj efter kampanj.
Jag har synts i en mängd medier det senaste halvåret. Omnämnd som en digital maktfaktor i Åre, citerad i Dagens Industri, upplyft som en superbloggare i Hälsa & Fitness, synts på omslag i Uppslaget som skickas till miljoner postlådor över hela Sverige och rekommenderad i notiser här och var i månadsmagasin för den här bloggen och den podcast jag ärligt talat inte riktigt hunnit med det senaste kvartalet.
Inte en enda person har frågat mig hur det är att vara några storlekar större än alla andra hälsoprofiler.
Det är som att inte fråga en plusmodell om hennes storlek i modellvärlden. En verklighet som väldigt många drömmer om; size som size liksom – vi är ju alla bara människor.
Men i min värld tycker jag att det är lite konstigt eftersom det är så väldigt uppenbart att jag inte ser ut som alla andra. Det märks varje gång jag får pressutskick med plagg i storlek medium – eftersom den storleken funkar på ”alla” bloggare.
Men jag får inga frågor om min storlek i intervjufrågor. Om hur jag ser på hälsa från mitt perspektiv och om olika sorters stark. Antingen för att det är en icke-fråga eller för att ingen vågar. Antingen upplevs jag som att jag har för mycket integritet eller så är jag så självklar i det jag gör och min existens som hälsoprofil.
För jag är ingen hyllning till plus size och jag är ingen kroppsaktivist. Jag tror väldigt mycket på hälsa däremot. Hälsa handlar inte om att bara äta grönsaker, att bara ha en viss storlek på sina kläder eller att bara springa i fjällen.
Oavsett storlek på sin kropp så tror jag på att engagera sig i sin hälsa. Hälsan är den grund vi har som allt annat i livet bygger på. En fysisk storlek kan vara begränsande för hälsan. Men inre tankar kan också begränsa.
