Så sa instruktören inför avslappningen på bikramyogan ikväll. Det är helt klart det bästa med yoga och det känns skönt att liksom få det bekräftat.

Annars var det 90 otroligt jobbiga minutrar. Jag var lite starkare än igår morse, men det gjorde allt dubbelt så jobbigt. Värmen var inte längre skön utan outhärdlig och när de stående positionerna var slut ville jag bara att allt skulle vara över. Men det var det såklart inte.

I de liggande positionerna är det ett himla hattande och vändande. Från att göra en position på mage till att vända sig på rygg och ha fötterna där man nyss hade huvudet i en viloposition. Man vilar mellan varje position, typ som hunden i ashtanga. Men där är det ett rytmiskt flöde i alla fall. Hur tänkte Bikram egentligen?

När man går upp från vilopositionen ska man ha händerna över huvudet och snabbt trycka sig upp med raka ben. Helst med magen antar jag? Men det är svårt att jobba med rätt muskler. Bara för att man kan göra det betyder inte det att man jobbar med rätt muskler. Min misstanke är att jag jobbar med höftmusklerna. Just. De. Musklerna. Jag. Inte. Ska. Använda. Så det blev lite ångest över varje gång vi skulle lägga oss i viloposition…

Jag har precis gått min första Bikramklass på flera år. Det var varmt och härligt och emellanåt extremt jobbigt. Vi var bara 4 stycken men efter jobbetklasserna är tydligen extremt fulla.

När jag lämnade Perfection och steg rakt ut på Stureplan var det med den där varma gosiga känslan i kroppen och med ett stort leende inombords

Jag började dagen hos kiropraktorn. När jag hade gått därifrån avbokade jag kvällens combat och indoor walking i huvudet – och alla liknande aktiviteter under hela kommande vecka. Mina höftböjare är nämligen lite ledsna och om jag ska få ordning på dem måste de få en chans att vila lite. Inte vila som i att sitta still men vila som i att aktivera mig med sådant som inte påfrestar dem om och om igen. Som sparkar, utfall och benböj till exempel. Eller cykel och löpning…

Jag hade kunnat deppa ihop totalt. En olycka kommer sällan ensam. Först hälsena, sedan rygg och nu höftböjare och magmuskler (som tydligen också är lite ledsna). Men förmodligen hänger alltihop. Och istället för att deppa ihop över det jag inte kan göra så väljer jag att fokusera på det jag kan göra. Allt annat vore okonstruktivt och då kommer man aldrig någon vart.

Jag kan gå hur långt jag vill och jag kan yoga. Jag kan träna överkropp och styrketräna ben i viss mån och så kan jag dansa lite. Ni vet ju sedan tidigare att dans är min starka sida. Eller inte. Fast efter att ha hört alla lovord om Åsa Erikssons strippklass i lördags så är jag beredd att omvärdera min dansinställning.