Jag har precis varit med om en mycket märklig yinklass på OmYoga. Under klassens nästan alla 90 minuter hade jag en lätt snarkande man bredvid mig. Inte riktigt alla minutrar dock – för han började med att komma försent. Det var det flera som gjorde, och det tycker jag är väldigt mycket faux pas inom yoga. Det är svårt att hitta fokus när det knackar på dörren och man ska justera sina mattor för att alla ska få plats. Kom i tid eller kom inte alls – de som kommer sent förstör för andra.

Eller så var det jag som inte hade fokus. Den snarkade mannen störde mig rejält och i varje position som vi höll tänkte jag värdsliga tankar. Vad ska jag äta till middag. Var ska jag köra nästa intervallpass. Undrar om solen tittar fram när vi åker till Gotland imorgon. Hur ska det gå med mitt liv. Ska jag jobba hemifrån några dagar i juli kanske.

När instruktören kom fram till mig i den rekordlånga savasana på slutet så sa hon att mycket hände i mitt huvud. Det kände jag själv. Ögonen liksom rullade fram och tillbaka innanför ögonlocken och jag hade tusen och en tankar innan för skallbenet istället för ingen alls. Mannen bredvid eldade på tänkandet genom sina lätta snarkningar med en ackompanjerande pust i varje utandning. Jag hann tänka några frustrerande tankar om att denna en och en halv timme var en complete waste of time innan jag sedan försökte ändra inställning. Yoga ska ju vara förlåtande. Vem är jag att säga att han inte får ligga där och göra ingenting annat än att ligga på rygg med bolstret under huvudet och ha händerna knäppta på bröstet. Man får göra som man vill i yoga, det är ju det som är själva grejen. Det är jag som har fel fokus och fel attityd.

Såhär i efterhand kan jag tänka att javisst, yoga ska vara förlåtande och omslutande – men man behöver ju inte störa alla andra för det. För de där snarkningarna var verkligen störande. Det var alla de som kom för sent också.

Som lite plåster på såren fick jag en klass tillgodo på mitt klippkort av OmYoga. Det uppskattar jag verkligen och jag blev väldigt positivt överraskad. Tusen tack OmYoga!

Nästa yogaklass på OmYoga jag går på ska jag pricka in en varm och solig dag. När vädret tillåter kör de sina sommarklasser på utomhus på taket. Hur häftigt är inte det. Det behövs mer NYC i Stockholm och såväl OmYoga som Söder bidrar till det (apropå mitt Söderinlägg igår).

Jag lurade iväg Ella på ett pass Bikramyoga ikväll – men det blev nog värre för mig än vad det var för henne. Hon såg ut att fixa en lite extra lång och lite extra varm Bikramklass på ett förträffligt sätt för att vara första gången (vilket ofta är en chock) medan jag hade min värsta Bikramupplevelse ever. Dålig förberedelse är nog nyckeln – eller dålig vattenladdning och lite mycket stress under dagen för att vara konkret. Det blev mycket savasana under den här klassen…

Jag har gått rätt mycket på Bikramyoga förut – dels har jag gått en helgworkshop (rekommenderas för att få full förståelse för Bikramyoga som yogaform och varför man gör vissa grejer) och så har jag haft kort på DuCalme i Vasastan (en grym yogastudio som jag inte vill gå till på grund av ägarens dumma uttalande kring acne för något år sedan) och även yogat på Perfection när de huserade i andra lokaler.

Det var just Perfection vi var på idag och det var mitt första besök i deras nya studio. Det är ingen höjdarlokal eftersom utrymmet är trångt och lite spartanskt (med undantag för det stora rummet bredvid salen som jag inte riktigt förstår vitsen med) – men kanske ska det vara så när det handlar om Bikram. Just den aspekten tog inte den där grunläggande workshopen upp faktiskt. En grej jag inte heller är ett fan av när det gäller Bikram är den bistra attityden. Det är lite no mercy över Bikram. Man får absolut inte lämna rummet till exempel, då får man hellre värmedåndimpen i savasana. Hade HotMojo funnits i Stockholm hade det varit klockrent, men nu får det bli lite Bikram. Yinyoga i Bikramvärme hade varit perfekt – om det finns i USA så borde det ju finnas även här inom kort.

När solen stod som högst var jag på Metropolis och mojoyogade för fantastiska Monika och Johanna. Mitt på Birger Jarlsgatan med fönster ut mot pulsen fanns både lugn och fokus. Även om salen inte andades yoga – så var det en perfekt yogasal! Och det är lite så som MOJO-konceptet fungerar – det är i allra högsta grad yoga, men det är inte så pretantiöst. Enkelt, men inte lätt – som Johanna sammanfattar det.

MOJO yoga (och HOT MOJO, som jag gillar kanske ännu mer) är ett förkoreograferat koncept som uppdateras 3 gånger per år. Under perioden för respektive koreografi har man chans att utvecklas med övningarna. Varje koreografi är byggd kring en speciell ”finalposition” som alltid har med hållning att göra. MOJO yogans solhälsning är också speciell för just MOJO – men den är alltid likadan. För mig som inte gillar solhälsningar så erkänner jag gärna att MOJO-solhälsningen är behaglig och relativ kort.

Jag ser fram emot den dagen då MOJO och HOT MOJO kommer till en anläggning nära mig. Allt roligt brukar ju annars ske i Stockholm – men tydligen finns det undantag. Därför var det fantastiskt att både Monika och Johanna åkte norröver för att bjuda oss på en sådan fantastisk självklar klass. Deras sätt att instruera är utöver det vanliga och om ni någon gång har chansen att yoga med Monika eller Johanna – så ta den! Ännu bättre, åk på träningsresa med dem så kan ni göra det om och om igen!