Helg. Smaka på ordet. Så himla härligt. Ungefär lika härligt som måndag, onsdag, torsdag och fredag. Jag är fortfarande inte helt kompis med tisdagar men jag jobbar på det – det är ju ett av mina nyårslöften som jag lovade mig redan i somras.

Helgen började med fredagshäng, amarone och den här pajen. Lördagsmorgonen började med en timme yoga för Jessica på Sportlife Tegnérgatan – så nära MOJO som man kan komma här i stan. Som vanligt hatar jag det under tiden men älskar det efteråt. Jag skulle gärna komma till det stadiet när det börjar gå lite lättare typ nu genast. Nu är det mest så att jag känner igen positionerna. Nu var dagens yoga inte en MOJO men – MOJO är lite annorlunda än annan yoga jag gått på. Tufft men enkelt, som Monika Björn beskriver det. Tills dess att den riktiga MOJO blir tillgänglig på de gym jag tränar på så får jag hålla mig tillgodo med Jessicas yoga…

Söndagsmorgonen började på ett spahotell i Södertälje. Vi har sovit, badat bubbelpool och sovit lite mer. Snart åker vi in mot stan igen. Jag har 19 träningspass att hämta hem innan nyår i min #50challenge och 3 ljus att tända.

Jag tänkte mig en lugn lördagsmorgon med en timmes MOJO yoga men fick dessutom ett intensivt pass crossfit på köpet. Så kan det gå när man inget ont anar.

MOJOn är brutal. Jag älskar det! Fast jag avskyr det just då och där. För mig är MOJO yoga med fokus på smidighet och rörlighet – medan annan yoga är yoga med fokus på inre lugn och sådant också. Det kan jag ha lite svårt för ibland. Därför gillar jag MOJOn – när man är där är man där för att träna. Syftet är glasklart. Träning.

Vi stod knappt i hunden alls igår men det var brutalt ändå. Jag minns knappt vad vi gjorde riktigt men MOJO är uppbyggt i olika vågor där den första igår bestod av mer isolerade positioner (typ hatha) som vi höll rätt länge – medan den andra vågen bestod av samma positioner men som vi gjorde flödande (tänk vinyasa).

Apropå MOJO så kommer Hot MOJO till SATS Spårvagnshallarna i februari så alla SATS-medlemmar kan skratta sig lyckliga. Om man nu får en plats på klassen såklart. Om det finns en kontorsgud där uppe så straffar han mig för något med att flytta mitt jobbkontor från just Spårvagnshallsområdet till Söder vid årsskiftet. Elakt.

Efter MOJOn tänkte jag gå hem, men Jessica kom fram till mig att det var något hon glömt att berätta: att hon styrt upp crossfitträning med Magnus efteråt. Lördagsmorgonen blev med ens än mer jobbig.

400 meter rodd, 40 hela situps, 40 jumping squats, 40 armhävningar, 120 varv med hopprep (40 om man gjorde double unders eller vad det nu heter på crossfitspråk), 40 tunga svingar, 40 upphopp på box, 40 pullups. Jaha, just do it!

Det som är bra med crossfit är att det är snabbt överstökat. Men också väldigt jobbigt. Väldigt, väldigt jobbigt. Men jobbigt är bra, särskilt när man firar in första advent med rätt mycket glögg och sötsaker…

Mellan varven har det hunnit bli 32 träningspass kvar till nyår!

Känner ni julkänslan?

Jag hade hemlängtan på jobbet idag. Jag ville bara gå hem, tända ljus och mysa. Och kanske lyssna på lite julmusik… för min jullängtan har varit lika stark som hemlängtan och idag så äntligen tändes julbelysningen i Stockholms city. Hur fint som helst!

Jag gick och klämde på några vita julgranskulor på Granit men sedan styrde jag stegen mot Sportlife Odenplan och Jessicas dynamiska yoga – snyggt inspirerad av Johanna Anderssons global yoga.

Jag yogar för rörligheten och den smidiga styrkans skull. Det mentala kommer i andra hand. Att få ägna en hel klass åt allt det där man inte gör annars – är härligt. Och mycket jobbigt. Eftersom jag inte gör det ”annars” blir jag heller inte bra på det. Sådana där saker som smidighet liksom. Som att stå i hunden och rulla kota för kota och komma upp på tå, fortfarande i hunden, och sådär. Mycket svårt. Jag hittar inte rätt i ryggen. Vet faktiskt inte var jag ska börja, hur jag mjukt ska kuta ryggen, förrän Jessica petar på rätt ställe. Då kopplar hjärnan och nervbanorna.

Jessica guidar lugnt och fint. Får oss alla att känna oss stolta. Säger att vi är stela av en anledning. För att vi använder kroppen. Och som stel deltagare känner man sig lite stolt ändå. Inte så hjälplöst dålig. Och lite senare spelas min favoritlåt. I efterhand minns jag inte det jobbiga, bara det bra. Och jag längtar lite till nästa yogaklass. Fastän jag svor tyst under klassen när vi graciöst skulle svinga fram en lätt fot och sätta den vid händerna. Min landade med en duns. Och med ens är det 41 träningspass kvar till nyårsklockorna ringer.