Jag var på Balance efter jobbet för att träna crossfit. Det var inte alls lika jobbigt som förra veckan. Då gjorde vi burpees och det är nog det jobbigaste som finns.

Idag körde vi en del benböjshopp upp på bräda och det har jag tränat mycket på egen hand så det kändes inte lika ansträngande. Man blir bra på det man tränar! Benböjshoppen kombinerades med armhävningar och vi körde 21, 15 och 9 reps. I ett annat block varvade vi svingar och sådana där typiska crossfitsitups som jag inte vet namnet på. Sedan gjorde vi lite andra grejer också som försvunnit ur minnet.

PÃ¥ väg till Balance möts man av payoffen ”din bästa träningsupplevelse” och det fick mig att fundera. Hur pass mycket tänker gymkedjor pÃ¥ vad de lovar och hur ser de till att uppfylla det löftet? Vad gör Balance för att ge mig som medlem min bästa träningsupplevelse? Vad gör SATS för att ge mig som medlem ”träning du (jag) har glädje av”? PÃ¥ Form FriskvÃ¥rd i Halmstad utlovas ”drivkraften du behöver och framgÃ¥ngen du vill ha” och pÃ¥ Trainin i Kävlinge fÃ¥r man ”mer än ett medlemsskap”. Vad betyder det? Sportclub pÃ¥ samma ort utlovar  ”Sveriges bästa träning” i en annons. Hur har man definierat det? Sportclubs annonsslogan är kanske inte deras payoff men det är likväl ett löfte.

Är dessa löften nÃ¥got man tänker pÃ¥ – frÃ¥n VD:n som ansvarar för besluten till receptionisten som varje dag möter medlemmarna? Rätt ofta känns den där payoffen som ett rent skämt. NÃ¥got man klistrat dit för att det ska verka bra, sedan har man glömt bort det. Det lovas massor hit och dit men pÃ¥ vilket sätt efterlever man det?

DÃ¥ är det enklare att göra som WorldClass som har payoffen ”creating shapes”. Shapes som i former alltsÃ¥. Här utlovas inga timglasformer eller V-skapelser pÃ¥ förhand – att ha medlemskap pÃ¥ WorldClass men spendera den mesta tiden hemma i soffan ger dig ocksÃ¥ en form. Oavsett sÃ¥ är det i alla fall en payoff man kan leva upp till rätt enkelt. Ju högre man lägger ribban desto mer kraft bör man rimligtvis lägga pÃ¥ att kontinuerligt utvärdera sin verksamhet och sitt erbjudande och pÃ¥ sÃ¥ sätt leva upp till sitt löfte.

Jag vet inte om jag hittills haft mina bästa träningsupplevelser pÃ¥ Balance – men det har i alla fall inte varit dÃ¥ligt. Som kund skulle jag däremot vilja veta pÃ¥ vilket sätt Balance anstränger sig för att min träningsupplevelse där ska bli den bästa jag haft. Är det kunskap och service hos personalen? Rena omklädningsrum och toaletter? Fungerande och tillräckligt mÃ¥nga maskiner?

Det som jag nämnde ovan borde vara obligatoriskt för att ens förtjäna nÃ¥gra medlemmar pÃ¥ sitt gym – och nödvändigt för att ens kunna ha som slogan ”här kan du träna”. För att ge mig min bästa träningsupplevelse har jag hittills märkt att Balance förser mig med fri tillgÃ¥ng av hÃ¥rstylingprodukter och en snygg cykel frÃ¥n Bianchi som jag kan titta pÃ¥. Jag vet inte varför den stÃ¥r där pÃ¥ sitt podium vid omklädningsrummen – men kanske ska den pÃ¥minna oss om Bianchi Café som ligger strax intill gymmet? Det ger mig inte särskilt mycket mervärde som medlem. Ute i gymmet ligger handdukar att torka svetten med och det är en bra grej. Men mer dÃ¥? Fri bindningstid är positivt och gjorde till slut att jag tills vidare valt att träna pÃ¥ Balance och jag uppskattar att de gör det enkelt för mig att bli av med dem. Men de borde göra mer för att vilja behÃ¥lla mig – jag förväntar ju mig att fÃ¥ min bästa träningsupplevelse! Orkar man inte anstränga sig med det sÃ¥ ska man byta payoff.

MarathonMia kom med vår i en liten kruka när vi sågs på WorldClass Nybroplan lite senare än tänkt. Fast egentligen kom hon dit alldeles lagom, jag hade precis fixat platser till boxklassen som Mia själv föreslagit att vi skulle gå på och nu behövde vi knappt ens vänta på att instruktören skulle komma. I ett tidigare liv måste hon ha varit boxare för hon kan både namn på slag och teknik men jag kan inte påminna mig själv att ha läst särskilt mycket om boxning i hennes blogg?

Jag och Mia är lite varandras motsatser vad gäller vissa aspekter (läs: tävlingsinstinkt) och under passet befann jag mig helt plötsligt i en tävling. Vi körde olika slagkombinationer som fokuserade pÃ¥ snabbhet och naturligtvis skulle hon och jag vara klara först. Det ”pris” vi vann var att vi fick köra höga knän lite längre. Jo jag tackar.

Egentligen var jag inte alls pÃ¥ WorldClass för att köra box utan planen var ett BodyBalancepass för Jessica. Boxen blev en bonus. Och egentligen var det inte riktigt tänkt att jag skulle träna BodyBalance heller, för jag skulle ju bara träffa Åsa och Jessica pÃ¥ kvällen men sÃ¥ hade Jessica sin klass och dÃ¥ var det ju lika bra att jag ocksÃ¥ gick pÃ¥ klassen. En till bonus som jag mest sÃ¥g som ett litet undantag. Jag brukar inte hoppa högt när det vankas body balance. Jag har nog gÃ¥tt pÃ¥ lika mÃ¥nga body balancepass som jag har pekfinger pÃ¥ vänsterhanden och det var en himla knepig koreografi den gÃ¥ngen. Men idag var det ju riktigt bra. Synd att det snart kommer en ny release – den här kan jag tänka mig att köra igen.

Ett vÃ¥rtecken! Och om ni undrar över rubriken sÃ¥ stämmer det inte riktigt. Vi var ju faktiskt 4. Men hur bra lÃ¥ter ”Fyra krigare?”.

Idag träffade jag en vän jag inte träffat pÃ¥ alldeles för länge. Ella. SÃ¥dant frustrerar mig ibland – att sÃ¥ mycket liksom kommer i vägen att man inte hinner allt man vill. Men det är väl sÃ¥ det blir när tvÃ¥ hektiska liv ska korsa varandra. Lägg till ett tredje hektiskt liv, Jessicas, och det är inte svÃ¥rt att gissa att den ekvationen sällan gÃ¥r ihop. Men det gjorde den ikväll. Fast det var pÃ¥ hÃ¥ret!

Jag och Ella hade tänkt att gå på Jessicas spinningpassikväll men det visade sig vara typ fullt. Vi blev satta i skämshörnan för att invänta tomma cyklar och snart kom även Åsa och gjorde oss sällskap. Till sist var det faktiskt 3 cyklar som var lediga och tja, lyckan var gjord även denna kväll.

Jessica tog oss med p̴ extensiva och intensiva intervaller. Ett pass som var en pusselbit f̦r de deltagare som g̴r p̴ hennes klasser varje vecka Рmen ett vilket-som-helstpass f̦r oss andra som g̴r lite hipp som happ p̴ pass. Fast ett riktigt bra vilket-som-helst-pass!

Intervallerna lÃ¥g pÃ¥ 4 och 3 minuter beroende pÃ¥ om det var extensiva eller intensiva intervaller – och det var när Jessica förklarade hur vi skulle tänka kring pulsen som hon nämnde det där med sweet spot. Vilket jäkla passande uttryck för den där känslan när man är precis pÃ¥ mjölksyratröskeln men inte dragit pÃ¥ sig syreskuld – när man känner att man jobbar hÃ¥rt, men liksom skulle kunna jobba sÃ¥ hÃ¥rt länge länge. Det är en otroligt häftig känsla!

Efter passet velade vi mellan att käka nÃ¥got ute eller att käka hemma. Hemmaförslaget vann och Jessica bjöd pÃ¥ fantastiska varma mackor i en upphottad version av den gamla 90-talsklassikern. Förutom vänskapen frÃ¥n tvÃ¥ snygga tjejer tar jag med mig budskapet frÃ¥n en liten skylt i Jessicas kök: life isn’t about finding yourself – it’s about creating yourself.