Jag var på Balance efter jobbet för att träna crossfit. Det var inte alls lika jobbigt som förra veckan. Då gjorde vi burpees och det är nog det jobbigaste som finns.

Idag körde vi en del benböjshopp upp på bräda och det har jag tränat mycket på egen hand så det kändes inte lika ansträngande. Man blir bra på det man tränar! Benböjshoppen kombinerades med armhävningar och vi körde 21, 15 och 9 reps. I ett annat block varvade vi svingar och sådana där typiska crossfitsitups som jag inte vet namnet på. Sedan gjorde vi lite andra grejer också som försvunnit ur minnet.

På väg till Balance möts man av payoffen ”din bästa träningsupplevelse” och det fick mig att fundera. Hur pass mycket tänker gymkedjor på vad de lovar och hur ser de till att uppfylla det löftet? Vad gör Balance för att ge mig som medlem min bästa träningsupplevelse? Vad gör SATS för att ge mig som medlem ”träning du (jag) har glädje av”? På Form Friskvård i Halmstad utlovas ”drivkraften du behöver och framgången du vill ha” och på Trainin i Kävlinge får man ”mer än ett medlemsskap”. Vad betyder det? Sportclub på samma ort utlovar  ”Sveriges bästa träning” i en annons. Hur har man definierat det? Sportclubs annonsslogan är kanske inte deras payoff men det är likväl ett löfte.

Är dessa löften något man tänker på – från VD:n som ansvarar för besluten till receptionisten som varje dag möter medlemmarna? Rätt ofta känns den där payoffen som ett rent skämt. Något man klistrat dit för att det ska verka bra, sedan har man glömt bort det. Det lovas massor hit och dit men på vilket sätt efterlever man det?

Då är det enklare att göra som WorldClass som har payoffen ”creating shapes”. Shapes som i former alltså. Här utlovas inga timglasformer eller V-skapelser på förhand – att ha medlemskap på WorldClass men spendera den mesta tiden hemma i soffan ger dig också en form. Oavsett så är det i alla fall en payoff man kan leva upp till rätt enkelt. Ju högre man lägger ribban desto mer kraft bör man rimligtvis lägga på att kontinuerligt utvärdera sin verksamhet och sitt erbjudande och på så sätt leva upp till sitt löfte.

Jag vet inte om jag hittills haft mina bästa träningsupplevelser på Balance – men det har i alla fall inte varit dåligt. Som kund skulle jag däremot vilja veta på vilket sätt Balance anstränger sig för att min träningsupplevelse där ska bli den bästa jag haft. Är det kunskap och service hos personalen? Rena omklädningsrum och toaletter? Fungerande och tillräckligt många maskiner?

Det som jag nämnde ovan borde vara obligatoriskt för att ens förtjäna några medlemmar på sitt gym – och nödvändigt för att ens kunna ha som slogan ”här kan du träna”. För att ge mig min bästa träningsupplevelse har jag hittills märkt att Balance förser mig med fri tillgång av hårstylingprodukter och en snygg cykel från Bianchi som jag kan titta på. Jag vet inte varför den står där på sitt podium vid omklädningsrummen – men kanske ska den påminna oss om Bianchi Café som ligger strax intill gymmet? Det ger mig inte särskilt mycket mervärde som medlem. Ute i gymmet ligger handdukar att torka svetten med och det är en bra grej. Men mer då? Fri bindningstid är positivt och gjorde till slut att jag tills vidare valt att träna på Balance och jag uppskattar att de gör det enkelt för mig att bli av med dem. Men de borde göra mer för att vilja behålla mig – jag förväntar ju mig att få min bästa träningsupplevelse! Orkar man inte anstränga sig med det så ska man byta payoff.

MarathonMia kom med vår i en liten kruka när vi sågs på WorldClass Nybroplan lite senare än tänkt. Fast egentligen kom hon dit alldeles lagom, jag hade precis fixat platser till boxklassen som Mia själv föreslagit att vi skulle gå på och nu behövde vi knappt ens vänta på att instruktören skulle komma. I ett tidigare liv måste hon ha varit boxare för hon kan både namn på slag och teknik men jag kan inte påminna mig själv att ha läst särskilt mycket om boxning i hennes blogg?

Jag och Mia är lite varandras motsatser vad gäller vissa aspekter (läs: tävlingsinstinkt) och under passet befann jag mig helt plötsligt i en tävling. Vi körde olika slagkombinationer som fokuserade på snabbhet och naturligtvis skulle hon och jag vara klara först. Det ”pris” vi vann var att vi fick köra höga knän lite längre. Jo jag tackar.

Egentligen var jag inte alls på WorldClass för att köra box utan planen var ett BodyBalancepass för Jessica. Boxen blev en bonus. Och egentligen var det inte riktigt tänkt att jag skulle träna BodyBalance heller, för jag skulle ju bara träffa Åsa och Jessica på kvällen men så hade Jessica sin klass och då var det ju lika bra att jag också gick på klassen. En till bonus som jag mest såg som ett litet undantag. Jag brukar inte hoppa högt när det vankas body balance. Jag har nog gått på lika många body balancepass som jag har pekfinger på vänsterhanden och det var en himla knepig koreografi den gången. Men idag var det ju riktigt bra. Synd att det snart kommer en ny release – den här kan jag tänka mig att köra igen.

Ett vårtecken! Och om ni undrar över rubriken så stämmer det inte riktigt. Vi var ju faktiskt 4. Men hur bra låter ”Fyra krigare?”.

Idag träffade jag en vän jag inte träffat på alldeles för länge. Ella. Sådant frustrerar mig ibland – att så mycket liksom kommer i vägen att man inte hinner allt man vill. Men det är väl så det blir när två hektiska liv ska korsa varandra. Lägg till ett tredje hektiskt liv, Jessicas, och det är inte svårt att gissa att den ekvationen sällan går ihop. Men det gjorde den ikväll. Fast det var på håret!

Jag och Ella hade tänkt att gå på Jessicas spinningpassikväll men det visade sig vara typ fullt. Vi blev satta i skämshörnan för att invänta tomma cyklar och snart kom även Åsa och gjorde oss sällskap. Till sist var det faktiskt 3 cyklar som var lediga och tja, lyckan var gjord även denna kväll.

Jessica tog oss med på extensiva och intensiva intervaller. Ett pass som var en pusselbit för de deltagare som går på hennes klasser varje vecka – men ett vilket-som-helstpass för oss andra som går lite hipp som happ på pass. Fast ett riktigt bra vilket-som-helst-pass!

Intervallerna låg på 4 och 3 minuter beroende på om det var extensiva eller intensiva intervaller – och det var när Jessica förklarade hur vi skulle tänka kring pulsen som hon nämnde det där med sweet spot. Vilket jäkla passande uttryck för den där känslan när man är precis på mjölksyratröskeln men inte dragit på sig syreskuld – när man känner att man jobbar hårt, men liksom skulle kunna jobba så hårt länge länge. Det är en otroligt häftig känsla!

Efter passet velade vi mellan att käka något ute eller att käka hemma. Hemmaförslaget vann och Jessica bjöd på fantastiska varma mackor i en upphottad version av den gamla 90-talsklassikern. Förutom vänskapen från två snygga tjejer tar jag med mig budskapet från en liten skylt i Jessicas kök: life isn’t about finding yourself – it’s about creating yourself.