Min pulsklocka visar att på en kaloriförbrukning på 1 efter kvällens träning. Ja ni läste rätt. 1! Jäkla pulsklocka. Jag har tvättat pulsbandet och bytt batteri i både klocka och band, men den har blivit helt opålitlig. Ofta registreras ingen puls alls och lika ofta fastnar pulsen på ett visst slag. Typ 162. Fast den visade på 54 slag under någon sekund ikväll. Det var då min 1 kalori i förbrukning registrerades. Det är väldigt frustrerande!

Jag var på gymmet en halvtimma innan veckans bästa spinningpass på SATS Halmstad började. På den tiden hann jag inte med lika mycket styrketräning som jag brukar, men jag körde i alla fall axelpress med hantlar, militärpress, drag till hakan, lyft åt sidan med hantlar, militärpress på lätt lutande bänk (min favorit!), bänkpress med hantlar och flyes.

När jag sedan satte mig på spinningcykeln var det lite jobbigt. Jobbigt att snurra runt tramporna och jobbigt att luta kroppen sådär lätt mot styret. Träningsvärken i benen kändes mest av i början men ju mer blodet cirkulerade runt desto bättre blev det. Och snart glömde jag bort axlarna också. För en gångs skull satt jag längst bak men det är faktiskt inte lika kul. Bästa stämningen är långt framme. Där är man mitt i hettan och mitt i musiken. Det ger mer känsla och mer motivation. Nu var det mest som om jag satt och tittade på en spinnngklass – men jag vill vara mitt i den!

Jag funderar rätt mycket när jag spinner. Ofta planerar jag mina egna spinningpass under låtarna. Tänker på upplägg och hur jag skulle använda musiken. Jag får dessutom många av mina idéer när jag tränar. Ikväll kom jag på ännu en. Jag är redan instruktör. Skidinstruktör. Jag har den pedagogiska kunskapen och vanan att prata inför folk då jag i mitt arbete fått nöjet att göra det flertalet gånger. Jag kanske skulle ta och bli spinninginstruktör. Inte här och nu. Men, om -10 kilo. Det vore väl en bra morot för min Biggest Loser-målsättning!

Vi är hemma igen. Hemma i Halmstad. Jag hade som plan att börja dagen med en morgonjogg men eftersom vi tydligen prickat in vår ankomst med en bra stranddag så åkte vi dit på direkten istället. Man vet aldrig hur vädret blir på eftermiddagen. Det går mycket bra att springa i regn. Det går sämre att ligga på stranden i regn.

Medan jag sitter här hemma och låter strandsegheten sakta försvinna ur kroppen planerar jag kommande veckas träning. Det blir en vecka på hemmaplan och det kommer bli toppen. Borta bra men hemma bäst – det är så mycket lättare att träna hemmavid! Dessutom har jag nya matrutiner att ta tag i… (första invägningen är redan på torsdag)

På väg hem från stranden: gåendes – trots att jag mestadels brukar ta mig framåt springandes på den här lilla sandvägen…

Det finns ett ganska återkommande sommarträningstips som säger att man ska träna på morgonen för att det är lätt hänt att det inte blir av annars. Det där tipset ska jag lyssna till jäkligt noga i fortsättningen.

Jag har haft en dag som varit fylld med ganska mycket jobb. Fram till strax efter lunch. Grabben har också jobbat hemifrån så vi har suttit på varsin sida av köksbordet och knappat på våra datorer. Vi har varit inställda på att träna båda två men att det skulle ske ”sen”. Grabben föreslog ”senare ikväll” och det var fine med mig. Så jag gick och tog en powernap som råkade bli lite längre än den var tänkt. Inte bara det. Helt plötsligt dök det upp en spontan kvällsplan också – som inte alls involverade träning. Och snabbt insåg jag att det inte skulle finnas någon tid för träning. Hallå? Vad fan hände?

Jag är inte sur på Grabben trots att det skulle vara ett lätt och enkelt alternativ. Det hade varit enkelt men inte särskilt rättvist att skylla träningsmisslyckandet på honom: det var han som ville skjuta fram träningen. Men jag hade full frihet att gå och träna precis när jag ville! Det var ingen som tvingade mig att stanna hemma. Så nu sitter jag här och påminner mig själv. Jag är inte sur. Jag är inte sur. Jag är inte sur. Jag hade alla möjligheter att gå och träna tidigare. Det är den insikten som gör mig sur – om något.