Idag har jag äntligen testat på snöskor. Jag har velat prova det i flera år men aldrig riktigt fått tummen ur. Tänk, det var ju inte så svårt att ta mig ner till Camp Åre och hyra ett par.

Jag hyrde ett par till mamma också. Sedan åkte vi upp till Ullådalen med hundarna Alfons och Trixa och begav oss ut i obanad terräng. För det är det som är det fina med snöskor: man kan gå överallt! Det var otroligt härligt och mycket roligare än att gå en snabb promenad längs en tråkig bilväg. Istället fick vi njuta av orörda vidder och vackra vyer.

Det ger en galen frihetskänsla att ta steget ut från den trampade stigen. Det är lite av den känslan jag vill komma åt med ett par X-talons. Och det var mycket av den känslan vi fick när vi var ett gäng som sprang runt Åreskutan en sen helg i september. Det är sådana minnen man lever länge på, och sådan frihet som är svår att skapa på konstgjord väg. Det är så långt ifrån lycka i en liten ask man kan komma.

Klockan är strax efter 02.00 och jag är nyss hemkommen frÃ¥n en julmiddag. Morgondagens cykelpass börjar om 4 timmar och 30 minuter och det kan jag nog stryka över saker att göra imorgon. Andra saker att bockas av under morgondagen är 1 functional moveklass, 1 löppass, 1 julklapp att inhandla, 1 gäng cupcakes och tryfflar att baka och ja just det – en sista arbetsdag ska ju avverkas. Och sÃ¥ ska väskan packas för ett gäng dagar i Stockholm och Åre och sÃ¥ ska det bli uppersittarkväll med Piper Heidsieck och 3-rätters middag. Det ska bli min nya tradition. Med en sÃ¥dan list of things to do sÃ¥ är det bäst att jag gÃ¥r och sover nu!

Men jag mÃ¥ste ändÃ¥ berätta om kvällens träningspass som jag hann med innan den där middagen. Jag körde ett intervallbetonat pass med inslag av crossfit som bestod av intervaller pÃ¥ bÃ¥de crosstrainer och löpband (15 minuter pÃ¥ varje maskin) och sedan växlade jag mellan hopprep och olika sorters hopp pÃ¥ bräda och sÃ¥ mjukstartade jag burpeesarna med att göra vanliga upphopp. Runt 50 minuter lÃ¥ngt blev passet – och jag har insett att man kan avgöra hur tufft ett pass är genom att se efter hur svettfläcken pÃ¥ framsidan av tröjan ser ut. Är det en ”splash” sÃ¥ har man jobbat hÃ¥rt, är det mer en fläck med jämna kanter sÃ¥ har den vuxit fram genom nÃ¥got lugnare men ändock tung och monoton träning.

Nu ska jag sova sju kvart i timmen!

Halmstad har nog minst snö i Sverige men va fasen – vi HAR snö och det är vad som räknas!

Jag sitter hemma med en anings mensvärk och äter lite för sega skumtomtar för att de ska vara optimalt goda och dricker varm äppelbrygd med kanel och vanilj som jag köpte frÃ¥n Österlen i sensomras. Mörkret har lagt sig och jag har skakat av mig hysterin frÃ¥n ICA Maxi som jag upplevde för nÃ¥gra timmar sedan. Alla skulle ha prinskorv och gravad lax men jag skulle mest ha palsternacka och en himlans massa choklad. Inte för att äta – hallÃ¥, jag äter ju skumtomtar! – utan för att göra fina tryfflar av (bland annat dessa Mariannetryfflar) och ge bort. Jag har ransonerat bort kvällens träningspass och tar vilodag idag istället för imorgon. Istället för träning ska jag ge mig pÃ¥ ett filosofisk inlägg. Ett inlägg om att känna sig lite dÃ¥lig fastän man är bra.

Det onda i kärnan när man känner sig lite dÃ¥lig fastän man är bra är att man jämför sig sÃ¥ jäklans illa med alla andra. Man stirrar sig enfaldigt blind pÃ¥ sina egna svagheter och jämför dem med nÃ¥gon annans styrkor. Och det kan handla om mest vad som helst: jobbet och arbetskollegor, bloggar och andra bloggare, löpning och andras distans eller tempo, träningstimmar och andras intensitet – you name it!

Jag sitter också fast i den fällen ibland. Jag ser på mina bloggkamrater och beundrar deras styrkor. Ser upp till vissa inlägg och vissa händelser och undrar var min plats i hela den här bloggosfären egentligen är. Sedan kommer jag på bättre tankar och ger mig själv en mild imaginär örfil och skärper till mig. Jag har en plats för att jag är jag och varje inlägg på den här bloggen är en anledning i sig. Jag är nöjd och glad och stolt att jag går min egen väg och har min egna mål och ska inte jämföra mig med någon alls. Det finns ingen som kan ta min plats för det finns lika många platser som det finns bloggare. Den tillfälliga osäkerheten är som det där molnet på en annars klarblå himmel och är där enbart för att jag jämfört mina svagheter med alla andras styrkor. En sådan jämförelse kan aldrig bli korrekt, det är som att jämföra äpplen och päron för att använda en typisk ekonomiklysha.

Det pratas ibland om att bloggare hetsar varandra. Att de som springer marathon känner ett tomt ”jaha” eftersom sÃ¥ mÃ¥nga är sÃ¥ insnöade pÃ¥ att springa lÃ¥ngt. Det är den där felaktiga jämförelsen som spökar igen. Och som jag sagt i ett tidigare inlägg  – jag tror inte att Usain känner sig dÃ¥lig när han springer 100 meter för att Haile springer typ 42 095 meter längre.

PÃ¥ samma sätt finns det ingen anledning att känna sig dÃ¥lig för att nÃ¥gon annan tar mer i bicepscurls, för att nÃ¥gon annan stÃ¥r längre i jägarvila eller plankan eller springer sina intervaller snabbare pÃ¥ löpband eller kan cykla fler timmar pÃ¥ en spinningcykel eller kan springa flera mil i veckan eller kan gÃ¥ upp och bränna av bra pass redan tidigt pÃ¥ morgonen eller vad det nu kan vara. Det är kanske den personens styrka. Din styrka är förmodligen nÃ¥got helt annat, nÃ¥got som du kan göra under längre tid eller mer med vikt – eller kanske mer framgÃ¥ngsrikt. SÃ¥ sluta upp med att jämföra din svagheter med andras styrkor. Du är grym och du har en given plats: i bloggosfären, i löparspÃ¥ret eller pÃ¥ gymmet.