Idag har jag äntligen testat på snöskor. Jag har velat prova det i flera år men aldrig riktigt fått tummen ur. Tänk, det var ju inte så svårt att ta mig ner till Camp Åre och hyra ett par.

Jag hyrde ett par till mamma också. Sedan åkte vi upp till Ullådalen med hundarna Alfons och Trixa och begav oss ut i obanad terräng. För det är det som är det fina med snöskor: man kan gå överallt! Det var otroligt härligt och mycket roligare än att gå en snabb promenad längs en tråkig bilväg. Istället fick vi njuta av orörda vidder och vackra vyer.

Det ger en galen frihetskänsla att ta steget ut från den trampade stigen. Det är lite av den känslan jag vill komma åt med ett par X-talons. Och det var mycket av den känslan vi fick när vi var ett gäng som sprang runt Åreskutan en sen helg i september. Det är sådana minnen man lever länge på, och sådan frihet som är svår att skapa på konstgjord väg. Det är så långt ifrån lycka i en liten ask man kan komma.

Klockan är strax efter 02.00 och jag är nyss hemkommen från en julmiddag. Morgondagens cykelpass börjar om 4 timmar och 30 minuter och det kan jag nog stryka över saker att göra imorgon. Andra saker att bockas av under morgondagen är 1 functional moveklass, 1 löppass, 1 julklapp att inhandla, 1 gäng cupcakes och tryfflar att baka och ja just det – en sista arbetsdag ska ju avverkas. Och så ska väskan packas för ett gäng dagar i Stockholm och Åre och så ska det bli uppersittarkväll med Piper Heidsieck och 3-rätters middag. Det ska bli min nya tradition. Med en sådan list of things to do så är det bäst att jag går och sover nu!

Men jag måste ändå berätta om kvällens träningspass som jag hann med innan den där middagen. Jag körde ett intervallbetonat pass med inslag av crossfit som bestod av intervaller på både crosstrainer och löpband (15 minuter på varje maskin) och sedan växlade jag mellan hopprep och olika sorters hopp på bräda och så mjukstartade jag burpeesarna med att göra vanliga upphopp. Runt 50 minuter långt blev passet – och jag har insett att man kan avgöra hur tufft ett pass är genom att se efter hur svettfläcken på framsidan av tröjan ser ut. Är det en ”splash” så har man jobbat hårt, är det mer en fläck med jämna kanter så har den vuxit fram genom något lugnare men ändock tung och monoton träning.

Nu ska jag sova sju kvart i timmen!

Halmstad har nog minst snö i Sverige men va fasen – vi HAR snö och det är vad som räknas!

Jag sitter hemma med en anings mensvärk och äter lite för sega skumtomtar för att de ska vara optimalt goda och dricker varm äppelbrygd med kanel och vanilj som jag köpte från Österlen i sensomras. Mörkret har lagt sig och jag har skakat av mig hysterin från ICA Maxi som jag upplevde för några timmar sedan. Alla skulle ha prinskorv och gravad lax men jag skulle mest ha palsternacka och en himlans massa choklad. Inte för att äta – hallå, jag äter ju skumtomtar! – utan för att göra fina tryfflar av (bland annat dessa Mariannetryfflar) och ge bort. Jag har ransonerat bort kvällens träningspass och tar vilodag idag istället för imorgon. Istället för träning ska jag ge mig på ett filosofisk inlägg. Ett inlägg om att känna sig lite dålig fastän man är bra.

Det onda i kärnan när man känner sig lite dålig fastän man är bra är att man jämför sig så jäklans illa med alla andra. Man stirrar sig enfaldigt blind på sina egna svagheter och jämför dem med någon annans styrkor. Och det kan handla om mest vad som helst: jobbet och arbetskollegor, bloggar och andra bloggare, löpning och andras distans eller tempo, träningstimmar och andras intensitet – you name it!

Jag sitter också fast i den fällen ibland. Jag ser på mina bloggkamrater och beundrar deras styrkor. Ser upp till vissa inlägg och vissa händelser och undrar var min plats i hela den här bloggosfären egentligen är. Sedan kommer jag på bättre tankar och ger mig själv en mild imaginär örfil och skärper till mig. Jag har en plats för att jag är jag och varje inlägg på den här bloggen är en anledning i sig. Jag är nöjd och glad och stolt att jag går min egen väg och har min egna mål och ska inte jämföra mig med någon alls. Det finns ingen som kan ta min plats för det finns lika många platser som det finns bloggare. Den tillfälliga osäkerheten är som det där molnet på en annars klarblå himmel och är där enbart för att jag jämfört mina svagheter med alla andras styrkor. En sådan jämförelse kan aldrig bli korrekt, det är som att jämföra äpplen och päron för att använda en typisk ekonomiklysha.

Det pratas ibland om att bloggare hetsar varandra. Att de som springer marathon känner ett tomt ”jaha” eftersom så många är så insnöade på att springa långt. Det är den där felaktiga jämförelsen som spökar igen. Och som jag sagt i ett tidigare inlägg  – jag tror inte att Usain känner sig dålig när han springer 100 meter för att Haile springer typ 42 095 meter längre.

På samma sätt finns det ingen anledning att känna sig dålig för att någon annan tar mer i bicepscurls, för att någon annan står längre i jägarvila eller plankan eller springer sina intervaller snabbare på löpband eller kan cykla fler timmar på en spinningcykel eller kan springa flera mil i veckan eller kan gå upp och bränna av bra pass redan tidigt på morgonen eller vad det nu kan vara. Det är kanske den personens styrka. Din styrka är förmodligen något helt annat, något som du kan göra under längre tid eller mer med vikt – eller kanske mer framgångsrikt. Så sluta upp med att jämföra din svagheter med andras styrkor. Du är grym och du har en given plats: i bloggosfären, i löparspåret eller på gymmet.