Träningstankar

Tävlingsmänniska

Det märks rätt väl vem som är tävlingsmänniska och inte. Vissa basunerar ut det med stolthet, andra gömmer sig i förnekelsen. Går det att vara en ödmjuk tävlingsmänniska eller måste det alltid vara på bekostnad av sin omgivning. Var i ligger skillnaden?

Jag har tidigare skrivit om Petter Northug. Älskad och hatad för samma sak. Jämför honom med Kalla. I stort sett samma tävlingsinsikt – men det tar sig uttryck pÃ¥ tvÃ¥ helt olika sätt.


Träningsresor

Träningsresorna sÃ¥g sin födelse pÃ¥ riktigt för nÃ¥gra Ã¥r sedan. Inte minst Springtimeresorna fÃ¥r ovärderlig PR i och med Sverige Springer där förra programmet sÃ¥klart kommer att vara det bästa under hela programserien. Det medverkade en riktigt snygg kille i det avsnittet. Och nä, jag menar inte Anders Szalkai…

Jag testar det där med träningsresande i oktober då jag åker till Djerba med Fritidsresor och ett gäng från Gymnasium. Jag har tyckt att det varit lite dyrt, 14 000 för en vecka inklusive någon slags pension (halv tror jag) men visserligen 5-stjärningt boende. Men jämfört med annonsen i SvD idag är det rena rama lågprisresan.

Jag är lite skeptisk till det där med träningsresandet. Jämfört med en vanlig resa betalar jag gärna extra för att fÃ¥ bra träning – inte för att fÃ¥ träning. Träna kan jag göra hemma. Träna pÃ¥ resan kan jag göra även pÃ¥ egen hand. SÃ¥ det vill sig till att träningsresan verkligen erbjuder mer än den träning jag skulle kunna träna själv pÃ¥ resan.

I samband med Djerbaresan har jag bokat in 2 cykelutflykter och 2 tillfällen med PT. Förutom det finns det ett gäng andra schemalagda träningsaktiviteter. Hade det varit med ”vem som helst” som instruktör hade jag inte ansett det vara en träningsresa som jag skulle betalat särskilt mycket extra för. Risken finns att det blir träning med samma typer av instruktörer som pÃ¥ hemmaplan. Inget mervärde alltsÃ¥…

Och jag undrar hur det är med alla träningsresor som ploppar upp. Hur tänker arrangören? Jag gissar på att det är stor skillnad i förväntningar på träningsresan om man jämför en vanlig person som inte tränar och en person som faktiskt tränar rätt mycket på hemmaplan.

Jag märker att jag har svårt att knyta ihop säcken i mitt resonemang. Vad jag vill ha sagt är att det känns som att det tas ut överpris på resor bara för det anordnas organiserad träning på plats. Som om man inte skulle kunna träna annars. Därför känns det också som om träningsresorna riktar sig mot de som inte anser sig hinna träna på hemmaplan och som vill komma bort och ägna tid åt träning för en gångs skull. Men är det good enough för oss som redan tränar på hemmaplan och som därför har blivit rätt träningskräsna?

Min utmaning i maj

Det slÃ¥r mig ofta hur relativt dÃ¥lig jag är pÃ¥ att springa. Ofta skiter jag i det – det gör ingen större skillnad vare sig för mig eller världen om jag springer milen pÃ¥ 45 eller 60 minuter men det hade ju varit kul att vara snabb. Inte för att jag kan förklara kulheten i det egentligen – vad är det som är sÃ¥ otroligt världsroligt att kapa ett PB med sÃ¥ smÃ¥ marginaler som nÃ¥gon minut eller nÃ¥gra sekunder? PÃ¥ det stora hela lÃ¥ter det rätt trivialt.

Idag var det slitigt att springa. Jag sprang 5 km varav 3 km bestod av fartlek pÃ¥ slingan pÃ¥ Galgberget. Jag fartlekte mig uppför backarna vilket orsakade enorm syreskuld knappa halvminuten efter det att jag kommit upp för backen. Jag fartlekte mig fram pÃ¥ nÃ¥gra raksträckor och det kändes lyxigt eftersom det inte var mjölksyrajobbigt – men ändÃ¥ flÃ¥sjobbigt. När jag vilade mellan fartlekarna hamnade jag i mitt vanliga joggtempo vilket gjorde att det pÃ¥ det stora hela kändes väldigt jobbigt eftersom det aldrig blev nÃ¥gon ”riktig” vila (fast ibland fuskade jag och gick, det ska jag erkänna). Rätt ofta kändes det som att jag sprang superlÃ¥ngsamt.

Att springa i trappor gick bättre, vilket är lustigt eftersom det borde vara jobbigare. Jag betade av 5 trappintervaller varav de 3 första bestod av 150 trappsteg och de 2 sista av 60 steg.

När jag kom hem hade månadens utmaning krystalliserats sig i både mitt och Grabbens huvud. Jag ska ägna maj månad att bli snabbare. Jag ska utmana den löpartalang som inte visats sig hittills!

Utmaningen slår 2 flugor i en smäll. Det är inte världsviktigt för mig att vara snabb men det hade varit kul. Så jag gör det för kulhetens skull och för att undersöka om det är så jäkla mycket roligare att vara marginellt snabbare. Men en stor bidragande faktor till utmaningen är att högintensiv träning är jäkligt bra träning. Och jag gillar jäkligt bra träning.

Maj kommer således att bestå av en massa fartlekande och intervallande, backlöpande och trapptrippande. I början av juni tar jag min examen. Då ska jag slå nytt PB på min indexrunda. Den springer jag just nu på drygt 18 minuter.

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!