I samband med förra årets VR Bloggawards konstaterade Spark i Baken-Terese att det inte fanns en träningskategori då heller men att vi kanske skulle dra igång en egen utmärkelse. Jag uppmärksammade det och mailade henne och undrade om hon menade allvar med vad hon skrev i sitt inlägg. Jag hade nämligen ägnat rätt många tankar åt det där med bloggawards för träningsbloggare men skrev i mitt mail att jag inte var säker på vem som var den mest strategiska mediepartnern. I mailkonversationen bestämde vi oss för att slå våra kloka huvuden ihop och utveckla idén tills dess att Terese skulle träffa Fitness Magazine lite senare.

I november 2009 efterfrågade Fitness Magazine läsaridéer om vad vi ville ha med i tidningen. I samband med att jag skickade in ett gäng idéer på vad jag ville läsa om (bl.a. mer framtidsspaningar, crossfitträningsprogram, mer information och förslag på periodisering och överträning) skrev jag såhär:

Jag och Terese Alvén har under en tid pratat om att det borde finnas ett bloggpris inom just träningsbloggsnischen. Det är en nisch riktigt engagerade bloggare med lika engagerade läsargrupper som faller bort vid de stora prisgalorna. Vi vill helst göra detta i samband med en tidning, och helst i samband med ett event (typ ert konvent och Allt för Hälsanmässan). Det skulle stärka bandet mellan er och träningsbloggarna, och samtidigt skulle priset få en kvalitetssäkring och en bra grogrund.

Redaktionen på Fitness är alla väldigt trevliga och jag fick svar från chefredaktören Marie:

Idén om ett pris till årets träningsbloggare är ju superbra – den ska jag dra med cheferna redan idag! Och det bästa vore förstås att tillkännage detta på Best of the Best.

Jag mailade Terese och skrev att jag berättat för Fitness om vår idé:

Jag mailade Marie igår en massa grejer dels inför läsarnumret och så lite annat. Och så hintade jag om att du och jag hade en idé om träningsbloggpris och hon tyckte det lät intressant. Så om du träffar henne någon gång snart så får du gärna prata med henne om det också. Hoppas du inte tog illa upp att jag framförde idén (var noga med att nämna ditt namn också så att det absolut inte skulle låta som om det bara var min idé). Kram på dig!

Terese träffade förmodligen Fitness någon gång efter det. För nu är priset om ”Årets träningsblogg” här med Fitness och Spark i baken som avsändare. Att Cosmopolitan delade ut priset förra året var rena skämtet. Missförstå mig inte nu – för priset är inget skämt. Men avsändaren? Hur mycket delaktighet har Cosmopolitan någonsin haft i träningsbloggvärlden?

Priset kommer att delas ut på konventet Best of the best i samband med Allt för hälsan-mässan. En sådan fantastisk idé kan ju fler än jag ha kommit på – för ärligt talat så är den idén inte sprungen ur någon slags rocket science. Samtidigt finns det fler saker som har med träningsbloggar, företag och marknadsföring att göra som inte heller är rocket science och som väldigt få företag kommer på ändå.

Jag är inte bitter över att Fitness och Spark i baken arrangerar utmärkelsen Årets Träningsblogg tillsammans men ibland, när jag tillåter mig det, så är jag lite besviken över att jag inget fick veta. Jag tycker att det hade varit schysst.

Överhuvudtaget så är jag lite i ett annat state of mind nu jämför med förut. Jag skriver den här bloggen med ett syfte som ligger lite ”beyond” att bli årets träningsblogg. Antalet läsare är inte det primära. Jag får mina bloggkickar från annat håll. Det är svårt att beskriva men Into the wild-Freddys inlägg om hennes upplevelse på Swiss Alpine Marathon sammanfattar liknelsen otroligt bra (i Freddys fall – löpning, i mitt fall – bloggande eller… tja – allt):

”Jag brukar ofta tjata om det här med att man ska köra sitt eget race, be your own athlete och allt det där, men det är jäkligt lätt att själv falla in i prestationstänket och mäta upplevelsen i form av sluttider och upplevd kämpaglöd. Men varför då liksom, och det kändes så ohyggligt befriande att verkligen inte sätta den minsta press på påkarna. För mig kommer Swiss Alpine 2010 för alltid vara en nyckelupplevelse om hur jag vill springa, hur jag vill känna. Jag tränar ju för att bli stark, för äventyret.

För det vet vi ju egentligen alla, löpning är alldeles för vackert för att reduceras till att komma en viss sträcka på kortast möjliga tid, löpning är så mycket mer än så, och definitivt more than a race.”

Kanske är nästa utmaning större än mig själv men är det en utmaning så är det. Kommande vecka ligger 50 mil, 500 minuter och 5000 reps framför mina fötter. Bring it on!

Jag har som mest träningscyklat 8 mil. Det gjorde jag på min gamla mountainbike. På min nya racer har jag cyklat 55 kilometer. Och jag vill cykla mer. Nu har jag ju äntligen min cykel! Jag vill arbeta mig upp till att kunna cykla runt 15 mil eftersom alla cykelgrupper, lopp, och allt vad det är som jag läser om ligger runt denna mängd. Men det är svårt att peta in 15 mil vid ett enda tillfälle. Så jag gör det lite svårare för mig och petar in 50 mil på en vecka. Det blir 10 mil per dag i 5 dagar – eller hur jag nu bestämmer mig för att dela upp det.

5000 reps handlar om coreträning. Jag har sedan innan läst att Ronaldo tränar 3000 reps per dag (vet inte om det är varje dag dock) och det är galet många. Även om jag skulle dela upp repsen i set om 200 och göra 1 set i timman blir det ju magträning hela tiden. Så jag gör det lite svårare för mig och ökar upp dosen till 5000 (både crunches och ryggresningar) – men utspritt på en hel vecka.

500 minuter antog jag just för att alla goda ting är tre. 50, 5000 och nu 500. Det handlar om antal träningsminutrar – utöver cyklingen förstås. Och utöver corerepsen. Denna delen av utmaningen är nog den som blir svårast. När ska jag hinna? Ja, den som lever får se.

Nästa vecka börjar jag jobba igen. Dessutom får jag och Grabben fint bloggbesök av den löpande typen. Detta kan bli spännande!

Ingen kan väl ha missat att Jillian Michaels pryder omslaget av nya Fitness Magazine. Bästa omslaget ever! Det finns bara ett omslag som kan slå det och det skulle vara Bob Harper. Men killar på omslaget säljer ju i allmänhet mindre så jag får fortsätta drömma – och spana in Bob på Biggest Loser istället.

Ingen kan väl heller ha undgått att Jillian faktiskt ogillar att träna. Jag blev förvånad över det när jag läste ”Master your metabolism” tidigare i år – för hon skriver ungefär samma sak där också. Jillian ogillar (jag tror det i artikeln till och med står ”hatar”) att träna – men älskar känslan som träningen ger henne.

Först slår jag det där ur huvudet. Guuuuuud vad tråkigt det måste vara för Jillian att inte gilla det hon faktiskt jobbar med, tänker jag. Och så tänker jag lite till. Och så undrar jag hur det är för mig.

Först är jag övertygad om att jag älskar att träna – det är ju jag som är Träningsglädje! Men – har jag inte tidigare funderat på det där med vad som är så himla kul med träningen? Jo det har jag.

Jillian hatar att träna men älskar känslan det ger. Nu vet jag inte om hon menar känslan som kommer en millisekund efter träningen – eller känslan av att vara fit och superstark. Men om det är millisekunden efter varje intervall hon menar, känslan efter varje rundtramp eller känslan efter varje reps styrketräning när musklerna lever och skriker – ja då kan jag hålla med.

Kanske är det så att jag förväxlar känslan efteråt med känslan under själva passet. Jag älskar intervallerna för endorfinerna som hoppar och studsar i kroppen. Inte för att det är så himla kul att plöja runt en tartanbana. Jag älskar spinning för känslan av odödlighet den ger mig. Inte för att det är kul att sitta och trampa runt runt och inte komma någonstans. Det är ju därför det är skillnad på spinning med en bra instruktör och en dålig. Det är därför intervaller inte är roligt varje gång man kör dem. Det är kul när det går bra – då levererar känslan på en högre nivå.

Kanske är jag förväntansfull innan ett träningspass för det jag känner efteråt? Och de gånger jag har svårt att komma ut genom dörren, så är det för att jag just då inte minns vilken skön känsla som belönar mig när passet är avslutat.

Och om det är så att jag är inne på rätt spår här, kanske upplevs det som roligare med högintensiv träning eftersom känslan efteråt kommer snabbare?

Många frågor. Få svar! Kanske klumpar jag ihop träningsglädjen och tycker att det är roligt att träna för känslan det ger mig. Fast det är bara det att jag inte fattar det. Och i slutändan så spelar det egentligen ingen roll. För det är känslan efteråt som gör träningen rolig.