Planerna blev hastigt och lustigt ändrade i eftermiddag och av bokreleasen blev det inget. Istället gick jag hem mot min tillfälliga Stockholmsbostad och hoppades att någon skulle vara hemma för att släppa in mig. Mamma var fortfarande på jobbet och planerade att gå och träna direkt efteråt men sa att hon alltid kunde ändra sina planer och släppa in mig. Aldrig i livet tänkte jag – jag tänker minsann aldrig offra någon annans träning på att jag måste vänta lite extra. Det känns lite som ett hederskodex eftersom jag själv är så väl medveten om känslan som träningen ger och hur viktig den är. Pappa var också och tränade, fast på ett helt annat ställe, och jag kände mig glad och stolt över mina föräldrar – som de nyblivna femtioåringar de är hoppas jag att de får en kick i baken och börjar tänka mer på sig själva.

Själv gick jag till Mellqvists på Rörstrandsgatan och funderade på livet över en latte och tittade på människorna. Den ena än konstigare än den andra. Trendigare, är nog rätt ord om man är insatt. Rörstrandsgatan kändes plötsligt extremt mycket som söder: det mesta ser slitet ut men är noggrant tillrättalagt. Ta bara Conversen. De ska vara sådär sjaskigt slitna. Inte färggranna och rena som i Halmstad. Tjejparet bredvid mig såg ut som de behövde tvätta kläderna (och kanske rentav köpa nya) men jag kom snart på att de skulle se ut sådär och att jag var jäkligt ocool i mina rena och riktigt tråkigt prydliga Svenssonkläder. Det enda jag hade gemensamt med några av alla de trendiga var mitt skitiga hår. Alltid något!

Efter ett tag kom både mamma och pappa hem från träningen. Pappa berättade stolt att han cyklat uppför Åreskutan (virtuellt åtminstone) medan mamma berättade om de tester hon fått göra på gymmet, hur träningen gick till, hur pigg hon kände sig efteråt trots att hon var trött innan och hur det knä hon ibland har ont i faktiskt ”kändes mycket bättre av att gå upp och ner på den där lådan” och förra veckans joggingtur med brorsan. Och genom deras berättelser såg jag mig själv – hur viktig träningen är för mitt välmående och hur tacksam jag är för att jag upptäckt allt detta. Jag lämnar förnöjt kvar mina rätt så nya Nike Free här hos mamma i Stockholm (som jag en gång råkade glömma kvar av misstag). De har kommit till en träningslycklig ny ägare. Det är här de hör hemma!

Utanför dörren till Mellqvist. Lite coolt. Lite sjaskigt. Väldigt trendigt.

Det märks att det börjar bli mycket träning nu. Jag är hungrig idag! Och jag orkade inte köra lika tungt på lunchpasset. Tricepsövningarna gick okej, men ryggträningen fick lida lite. Rygger kräver tyngre vikter och då blir det lite jobbigare. För att inta tala om uppvärmningen på crosstrainern. Benen är slut!

Cykeln var tungrullad imorse så den vill nog också ha lite vila. För det var väl inte jag som var trött? Jag som vaknade före klockan för en gångs skull, och satt på sadeln innan mjökbonden sagt god morgon till kossorna.

De första minutrarna på cykeln gjorde ont. Jag har inga skav, men baken är liksom öm. Men så efter ett tag fann jag mig tillrätta på sittbenen och det gick rätt så bra, tills dess att jag var tvungen att ändra ställning på sadeln. Då gjorde det ont igen.

Nu står cykeln parkerad på sin handduk i lägenheten och får lite vila. Den behöver pumpas! Tydligen ska man göra detta inför varje pass eftersom däcken släpper ifrån sig luft typ hela tiden. Jag måste skaffa mig en golvpump och olja till kedjan. Cykeln kräver lika mycket pyssel och omvårdnad som ett husdjur!

Ikväll kanske jag skippar träningen helt (har ju redan lyckats klämma in 3 timmar idag och har fortfarande 700 crunches att avverka) till förmån för fika med GAX-Staffan och kanske lite matshopping. Kylskåpet ekar så tomt att jag var tvungen att köpa take away från Nudelbaren på Storgatan till lunch. Sådant händer sällan när jag jobbar hemifrån.

För den som är nyfiken har jag mellan måndag och onsdag lunch lyckats cykla 15.9 mil, gjort 1400 crunches och tränat totalt 630 minuter varav 210 är giltiga i min 500 minutersutmaning. Kort sammanfattat kan jag säga att 1) utmaningen skulle ha varit lite enklare med mer cykelvana i rygg och rumpa 2) utmaningen skulle ha varit enklare om jag inte dessutom behövde jobba 8 timmar per dag 3) utmaningen skulle ha varit enklare om den inte var så gigantisk. Varför fick jag för mig att allt skulle börja på en 5:a när alla goda ting är 3?

Igår morse vaknade jag kl 07.50 och hade inte en aning om att jag 12 timmar senare skulle ångra min glada utmaning. Däremot visste jag att jag vaknat för sent för att cykla morgonpass.

Kl 08.00 öppnar jag jobbdatorn och börjar kika igenom semestermailen. Eftersom jag jobbar hemifrån den här veckan tar jag crunchpauser istället för skvallerpauser. Då och då lägger jag mig på yogamattan och gör 100 crunches. Om man ska göra 5000 reps på en vecka krävs i 714 per dag. Efter 300 har jag ont i magen. Bara 4700 kvar.

Kl 11.30 är jag på gymmet. Det tar mig 4 minuter att gå dit: jobba-hemma-lyx! Jag värmer upp på crosstrainern i en kvart och ökar motståndet varje minut. Jag badar i svett. Sedan kör jag utfall i smith på bräda med höga knälyft, enbensböj i benpress varav det sista setet i källaren (det bränner extra mycket där!), höftlyft på boll för baksida lår och slutligen benböj mot boll för att kräma ut det sista ur benen. I all hast glömmer jag vadhävningarna.

Kl 12.30 fortsätter jag jobba. Och det händer inte så mycket under de kommande timmarna. Jag lyssnar med ett halvt öra på dagens sommarpratare som är min gamla gymnasiekompis. Igår pratade en annan före detta klasskompis pappa. Jag undrar på Facebook om det är min tur nästa år, och det verkar det tydligen vara av gensvaren att döma.

Någon minut efter kl 17.00 lämnar jag lägenheten och tar racern med mig. 10 mil är planen. 2 varv på en 5-milsbana. KarinTri har gett mig rådet att ta det lugnt och inte gå ut för hårt så att jag inte får ont i knän eller andra kroppsdelar. Efter bara 5 mil förstår jag vad hon menar. Någon gång ibland, precis efter en brant uppförsbacke, känner jag lite obehag i knät. Och uppförsbackarna fortsätter komma. Branta jävlar!

De första 27 kilometrarna gör jag på en timme. De efterföljande 5 på 10 minuter trots envis uppförsbacke (och härlig utförslöpa). Men efter 40 km går luften ur mig. Och ryggen går av. Känns det som i alla fall. Jag måste stanna alldeles för ofta för att liksom räta ut den och det tar evigheter att komma någon vart. Motvinden är så stark att mina vippiga fransar blåser ner mot ögat som en gardin så att jag knappt ser – ändå har jag glasögon på mig. Helt plötsligt känner jag mig så sömning att jag skulle vilja lägga mig i ett dike där och då och sova lite. En vass del på cykeln har skavt sönder tyget i min byxa och nu skaver huden. Aj! Och så skaver rumpan. Jag svär över utmaningen och vill helst gå tillbaka och radera inlägget. 5000 corereps är ju en barnlek i jämförelse. Det ger inte skavsår i alla fall. Jag tänker att jag blir glad om jag i alla fall fixar 25 mil den här veckan.

Planen på 10 mil ikväll redigeras till 6.6 mil. Jag är trött på motvinden som är där oavsett åt vilket håll jag cyklar. Men jag tar ändå inte den kortaste vägen hem och det är jag stolt över. När jag kommer hem är Grabben borta och mina nycklar finns på fel sida om dörren. Grabben är och springer långpass visar det sig. Medan han pallrar sig tillbaka kollar jag pulsklockan. Snittpulsen låg på 75% (inkl alla stopp) och kaloriförbrukningen på nästan 2000. Jag känner mig tom på energi och frusen och duschar hett tills jag får alldeles dåligt samvete för alla barnen i Afrika som inte har rent och fint och varmt vatten som vi.

Och nu sitter jag här. Och ska skriva bröllopsreportage om ett par som gift sig på en paradisö. Imorgon väntar galet mycket träning igen men det är cyklingen jag bävar för. Eller, inte cyklingen i sig – men allt det där skavet och ontet. Att cykla är hur kul som helst – de första 4 milen. Hur länge måste man öva innan det känns lika bra i 15 mil tror ni?

Glad på förmiddagen. Pigg också, faktiskt! På golvet ligger yogamattan där 5000 corereps ska utföras.