Planerna blev hastigt och lustigt ändrade i eftermiddag och av bokreleasen blev det inget. Istället gick jag hem mot min tillfälliga Stockholmsbostad och hoppades att någon skulle vara hemma för att släppa in mig. Mamma var fortfarande på jobbet och planerade att gå och träna direkt efteråt men sa att hon alltid kunde ändra sina planer och släppa in mig. Aldrig i livet tänkte jag – jag tänker minsann aldrig offra någon annans träning på att jag måste vänta lite extra. Det känns lite som ett hederskodex eftersom jag själv är så väl medveten om känslan som träningen ger och hur viktig den är. Pappa var också och tränade, fast på ett helt annat ställe, och jag kände mig glad och stolt över mina föräldrar – som de nyblivna femtioåringar de är hoppas jag att de får en kick i baken och börjar tänka mer på sig själva.
Själv gick jag till Mellqvists på Rörstrandsgatan och funderade på livet över en latte och tittade på människorna. Den ena än konstigare än den andra. Trendigare, är nog rätt ord om man är insatt. Rörstrandsgatan kändes plötsligt extremt mycket som söder: det mesta ser slitet ut men är noggrant tillrättalagt. Ta bara Conversen. De ska vara sådär sjaskigt slitna. Inte färggranna och rena som i Halmstad. Tjejparet bredvid mig såg ut som de behövde tvätta kläderna (och kanske rentav köpa nya) men jag kom snart på att de skulle se ut sådär och att jag var jäkligt ocool i mina rena och riktigt tråkigt prydliga Svenssonkläder. Det enda jag hade gemensamt med några av alla de trendiga var mitt skitiga hår. Alltid något!
Efter ett tag kom både mamma och pappa hem från träningen. Pappa berättade stolt att han cyklat uppför Åreskutan (virtuellt åtminstone) medan mamma berättade om de tester hon fått göra på gymmet, hur träningen gick till, hur pigg hon kände sig efteråt trots att hon var trött innan och hur det knä hon ibland har ont i faktiskt ”kändes mycket bättre av att gå upp och ner på den där lådan” och förra veckans joggingtur med brorsan. Och genom deras berättelser såg jag mig själv – hur viktig träningen är för mitt välmående och hur tacksam jag är för att jag upptäckt allt detta. Jag lämnar förnöjt kvar mina rätt så nya Nike Free här hos mamma i Stockholm (som jag en gång råkade glömma kvar av misstag). De har kommit till en träningslycklig ny ägare. Det är här de hör hemma!
Utanför dörren till Mellqvist. Lite coolt. Lite sjaskigt. Väldigt trendigt.
Min mamma har också börjat träna på gamla dar(70 år i år), och ska nu i september springa/gå sitt livs första lopp!! 6km, jag är mäkta stolt över henne!!
Det är så härligt när föräldrarna också håller igång. Mina föräldrar har alltid tränat och därmed också släpat med mig på diverse träningsaktiviteter. Lagom kul när man var 12 och hellre ville hänga med kompisarna men idag är jag tacksam för det. Kära gamla pappa har kommit ifrån träningen nu senaste åren men har lovat att börja gymma ”till hösten”. 🙂
Vad härligt att dina föräldrar håller igång med träningen! Tror helt klart att det är ett av de bästa sätten för att höja livskvalitén även när man börjar bli äldre.
På tal om ingenting kanske du har något tips till mig på mat/fika-ställe i Stockholn där de serverar bra mat? Ska ta en tur dit snart och känner mig alltid lite lugnare om jag vet nåt bra ställe att äta på. Konstigt att mat prioriteras så högt kanske?! 😉
@ Sofie: det där med hurtbulligheten maste ligga i generna! haha!
Jupp, motion är bra för alla. Mina föräldrar är lika sportglada (galna) som mig, kanske det kommer därifran?! de cyklar flera mil om dagen i alla väder fram och tillbaka till jobbet, springer flera ganger i veckan, gar pa spinning, aker skidor, är ute och joggar pa semestern, klättrar i berg, spelar spelar beachtennis, simmar, aker skridskor, gymmar, powerwalkar – inte konstigt att man blev aktiv?!
Du ser så hälsosam ut! Det gillar jag! : )
Ja visst är det kul med föräldrar som tränar!:)
Å jag älskar Rörstrandsgatan, där är jag faktiskt uppväxt 🙂 Men det var innan Conversen nådde dagens status. Det var tiden för järnhandel, tvättomat och kinakrog på ”Röret” och Stockholms barnrikaste stadsdel. Time flyes!
Bra där Saras föräldrar! Min pappa ringde mig i förrgår och sa att han sprungit 6k! Stoltheten for genom min kropp. Det var han som fick mig att börja springa en gång för längesen men sen blev han själv oförmögen att springa i många år. Nu håller han på att träna upp sig med powerwalks. Det är härligt att de vill och kan och framförallt mår så bra av det.
Jag känner mig också jätte stolt over min mamma och pappa som åker längdskidor på vintrarna och cyklar som tok på sommarhalvåret, och också deltar i cykellopp. Nu ska de tydligen köpa racers också… är lite orolig att de ska krocka eller köra omkull med snabbcyklarna, men jag tycker att de är coola som satsar lite fast de är 55.
Men vad kul det måste kännas att dom har kommit igång! =) fantastiskt!
Så härligt! Tjatar lite lätt på mina föräldrar, eller lägger in små pikar och berättar gärna om allt positivt med träning osv så fort jag kan haha, och mamma kom igång på SheShape i våras, och ska börja snart igen. Pappa har börjat bli lite sugen på att springa igen, som han gjort innan. Och detta har jag inspirerat till trots att jag själv inte ens har sprungit mkt på evigheter 🙂 Det är härligt när andra också inser det man själv har insett – att livet blir så mkt härligare och roligare med träning! Om man nu inte är sjuk vill säga (säger jag liter sur med hängande läpp).