Jag har inte kunnat springa sedan i slutet av juni på grund av en ilsken hälsena – och först nu har jag slutat sakna löpningen. Jag tänker knappt ens på att löpning finns som träningsform. Jag längtar inte och jag suktar inte. Det är som om löpningen inte ens existerar. Och det där trodde jag knappt kunde hända!

När man är mitt i något, så finns det bara en verklighet. När man slungas ur den så tänker man bara på det som varit – och det som brukar vara. Men så går dagarna och verkligheten blir en annan. Och det där andra blir normalt. Blir det man är, tycker och tänker. Och man har glömt.

Det är knappt så jag minns vilken kick löpningen ger. Var det verkligen så bra? Så kul? Långt bak i minnet ligger känslorna på lur. Men om jag lever som icke-löpare en tid till, så kanske även minnena falnar.

Jag är på väg tillbaka. Men jag ger det lite tid. Rädd för att falla dit och få ont i hälsenan igen. När smärtan kommer så kan det vara för sent. Och det vore ju lite typiskt.

Men jag går inte och runt och är deprimerad för att jag inte kan springa. Jag har redan glömt bort hur fantastiskt det är! Och eftersom jag inte längre minns, inte längre går och tänker på det, tja då går det heller ingen nöd på mig. Och det är nog just det jag vill ha sagt. När vi är mitt uppe i någonting så tror vi att hela vår existens går ut på just det. Men det finns annat. Mycket annat.

Just idag är jag stark. Och jag älskar känslan! Dessutom gör den mig på ett fantastiskt humör! Och grym! Och lycklig!

Efter jobbet stack jag iväg till gymmet igen och brände av 27 minuters intervallande på crosstrainern. Pulsen toppade på uppemot 90% under mina 1-minutrare. När det var klart anslöt jag mig till den stooora folksamlingen som köade utanför den stora salen på Form. Det var värst vad Zumban har slagit som träningsform bland tjejer. På Sats har jag hört att det kan stå upp till 180 pers i kö i systemet. Galet! Men – med rätt instruktör är det hur kul som helst. Och på Form har vi en grym Zumbainstruktör!

Jag kollade pulsklockan lite nu och då under klassen och såg att den ofta visade runt 75%. Det är ingen überjobbig träning vi pratar om alltså – men det är en överdos med rörelseglädje och det är fantastiskt roligt!

Matematiken för dagen säger drygt 1600 kalorier in – och drygt 1500 kalorier ut. Jag känner mig grymt stark. Idag har varit min dag!

Middagswok på lax och grönsaker (minus ris för mig, och minus vinflarrorna i bakgrunden för både mig och Grabben).

Sofy bjöd mig på dagens insikt när hon skrev ”gör varje dag värdefull” på sin blogg. Jag har redan fallit handlöst för det uttrycket och blev löjligt glad när det låg gratis nummer av Fitness Magazine i omklädningsrummet på gymmet och att jag kunde låna ett gratis hänglås från skålen i receptionsdisken eftersom jag glömt mitt hemma. Två små saker som gjorde så mycket. Det är de små sakerna i vardagen som gör den stora skillnaden i längden.

Jag testade ett nytt pass på lunchen, funktionell cirkel. Inte en nyhet för mig i sig – men första gången jag körde det på Form Friskvård. Det var riktigt bra – det vittnar pulsklockan om!

Vi körde 3 varv på 12 stationer. Första varvet var på 45 sekunder per station, andra varvet på 30 sekunder och tredje på 20. Men på tredje varvet skulle vi köra en annan konditionsövning mellan varje station, och den var på 10 sekunder. Maxpuls på klockan betyder maxad glädje i hjärtat!

Skor på fötterna: Adidas. Skor i handen: Nike. Tights: Nike. Tröja: Etirel. Jacka: Adidas. Vattenflaska: Adidas. Tidning: Fitness Magazine. Bro: Halmstads Brooklyn bridge!