Jag är ur form. Det har jag nog varit sedan i våras. Grabben tröstade med att säga att det kanske var positivt eftersom jag fått ett kvitto på vad träningen faktiskt gör (fast man kanske inte alltid märker det). Jo, visst är det så – men andra sidan på samma mynt är inte så rolig.

Jag har inte sprungit sedan slutet av juni och jag har inte styrketränat fokuserat sedan slutet av sommaren. 2010 har hittills inte varit mitt år. Eftersom jag inte vill utmana min olycka särskilt mycket så har jag tagit det lite lugnt och att komma igång igen är svårt. Jag vet hur man lyfter en tung hantel och jag vet hur man springer flera mil – men jag gör det med en gnagande oro om att det sällan kommer en förvarning innan det ”smäller”.

Idag spranggick jag 1000 trappsteg och det var jobbigare än de förra gångerna jag gjort det. Visst kan dagsform påverka men det hjälper mig inte ett skvatt att hitta på fina ursäkter. Jag vet ju hur jag tränat, och framförallt hur jag inte tränat.

Kläder från Craft och mössa från Peak.

Fundera på de instruktörer du gillar att träna för och ställ dig frågan hur du tycker att de ser ut. Visst är de rätt snygga? Sjukt snygga om du frågar mig!

Jag kan inte komma på en instruktör jag gillar att träna för som inte är snygg faktiskt. Och då har jag inte bildat mig en uppfattning om hur bra instruktören är efter att först ha bedömt deras utseende…

Instruktörer är inte snyggare – rent fysiskt – än andra människor. Men de har utstrålning! Förmodligen är det just därför som han eller hon står där på scenen och fyller dig och mig med träningsglädje. En bra instruktör har den där säkerheten. Säkerhet ger utstrålning. Utstrålning gör oss snygga – oavsett hur vi ser ut. Det är därför det finns snygga människor med en mängd olika utseenden. Tjocka, korta, smala, fräkniga, långa, muskulösa, raka, kurviga, mörkhåriga, ljushåriga, med eller utan skrattgropar i kinderna och med alla möjliga hudfärger. Det där som går att beskriva är inte det avgörande. Snyggheten sitter i den där auran som förgyller en bra instruktör på cykeln, golvet eller scenen framför oss.

Med det vill jag också ha sagt att snyggheten inte nödvändigtvis sitter i hur vi ser ut – utan i hur trygga vi är i oss själva.

Jag sitter på tåget på väg mot Stockholm. Funderar på det ena och på det andra och på vad jag ska ta mig för härnäst. Rörlighetsträningen ligger som ett blött täcke över mitt samvete och jag undrar hur svårt det egentligen kan vara att stretcha lite och ligga på en foam roller (eller en ihoprullad yogamatta tills jag köpt den där riktiga rullen) och bli lite mer böjlig i ryggen. Tydligen jäkligt svårt. För på nyss nämnda grejer har jag lagt totalt 0 minuter. Dåligt.

Bland alla galna utmaningar man kan komma på så är det i det där lilla jag måste börja. Det är det där lilla som är det svåraste. Det som tar emot. Som verkar så himla tråkigt och som jag faktiskt helt ärligt glömmer.

Den här veckan ska jag stretcha och öva rörlighet vid 4 tillfällen. Det måste jag lova mig!

Men det räcker inte. Att stretcha lite är inte någon upplevelse. Ingen galenskap. Eftersom det är sådant jag går igång på så ter det sig självklart att det fattas något. Så jag funderar vidare. Tänker i siffror. 10 000. Eller 100 000. Funderar på om det skulle vara roligt att ha som målsättning att ta 10 000 trappsteg på en vecka. Eller att gå 100 000 steg. Men jag vet inte jag. Utmaningar brukar oftast komma till mig som små uppenbarelser som fastnar i magkänslan och säger ”va fan nu kör vi”.

Men 10 000 trappsteg skulle vara ett bra steg mot en vältränad bakdel. En kick off inför vintern (läs: skidåkningen) kanske? Jag mjukstartar lite den här veckan genom att välja trapporna istället för varje hiss och rulltrappa jag ser. Vid veckans slut ska jag räkna ihop hur många det blev.

Här cyklar jag i Hallandsposten – fast för 2 veckor sedan. De gjorde ett reportage inför 24-timmarsspinningen. Mot slutet av intervjun fick jag en lapp med numret till journalisten, hon bad mig höra av mig till henne om något i min 24-timmarsplan skulle gå fel. Såklart det inte gjorde. Jag tänkte på den där journalisten när jag satt på cykeln och var som mest trött kl 4 på morgonen och helst av allt ville gå av och sova lite. Men aldrig i livet att jag skulle ringa Hallandsposten och erkänna att jag inte orkat. Att jag var besegrad. För det var jag inte. Det var bara sömnen som lurades och jävlades lite. Det gör den på ett dansgolv vid midnatt också. Men det går över. Det gör det alltid!