Det krävdes en riktig kraftansträngning för att komma upp ur soffan i eftermiddags. Det blaskade snöblandat regn utanför fönstret och det kändes inte alltför muntert att behöva gå utanför dörren. Grabbens inbokade PT-timme gjorde att jag också kom iväg. Jag tänkte att jag skulle låta ödet bestämma: om jag fick en biljett till TRX-passet så skulle jag köra. Annars fick jag gå hem och göra hålet djupare i soffan istället.

Så det var en himla tur att jag fick en TRX-biljett. TRX-träningen är galet jobbig och trots att jag inte är superanfådd så rinner svetten som om jag sprang intervaller om och om igen. Sådan träning är extra härlig – för jag känner att kroppen verkligen jobbar!

Innan nästa klass, som jag också var osäker på om jag skulle gå på eftersom jag var så himla trött, dejtade jag och Grabben med varsin proteindrink. Han övertalade mig att stanna kvar och köra functional moves och såhär i efterhand är jag tacksam för det.

Functional moves är ett annat exempel på en klass som inte är särskilt flåsig, men som också får svetten att rinna. Vi gjorde utfall åt alla möjliga håll och jag hoppas att klassen gör även mig till en stark krigare.

Mellan klasserna hann jag med en timma på crosstrainern. Körde samma 3 låtar om och om igen och tycker nog att Britney är bäst just nu.

Grabben undrar hur jag kan sova så länge. Det är inte så svårt, svarar jag. Det är ju bara att blunda. Efter en gårdagskväll med mer kolhydrater än vanligt så blundade jag till klockan nästan var 2 i eftermiddags.

Igår kväll åt jag lite smågodis och en pastamiddag framför 3 hyrfilmer. Jag kände direkt efteråt att magen stod ut som om den var gravid. Under natten kallsvettades jag pastavatten ur porerna och hela jag hade en kvav odör av pasta, sådär som det luktar i en ångbastu.

Fram på småtimmarna tyckte jag mig höra mystiska ljud i lägenheten så jag var tvungen att gå upp och kolla om det stod någon i hallen. Man kan lugnt säga att jag har mått bättre.

När jag klev upp fram på eftermiddagen stod håret på ända men jag gick till gymmet. Cyklade en timme och avslutade mitt medlemsskap på gymmet Form rent formellt. Det är lite synd – såhär i efterhand kan jag säga att Form Friskvård är det bästa gym jag någonsin tränat på! Stora omklädningsrum, bra kommunikation från personalen och en lyhördhet som alla gym borde ta efter. Vårens passnyhet TRX har varit så pass populär att ”alla inte fått plats på klasserna” – därför har man satt in många extrapass med målsättningen att alla ska få en chans att testa TRX. Tänk om SATS skulle tänka likadant istället för att ha upp till 40, 50 eller 70 människor på kö till ett pass.

När jag kom hem bytte jag om till löparkläder och stack ut lagom tills dess att hantverkarna jobbat klart för dagen. Eftermiddagen byttes sakteliga ut mot kväll och någonstans i den där gråzonen när man inte vet vad som är ljust och vad som är mörkt befann jag mig mellan några åkrar och älskade livet. Trippade fram med ultrasteg som på bästa sätt ska ta mig så långt som möjligt med minimalt med energi för att orka så länge det bara går och knöt näven i en segergest trots att jag inte var i närheten av mål. Jag tittade upp mot evigheten och kände att allt var fantastiskt underbart på min lilla asfaltsväg som var överblåst med snö. Just då fanns ingenting men ändå allt. Men underbart är kort.

När jag svängde upp mot villaområdet i Kärleken piskade vinden min axel sådär öm som den var för några år sedan. Allt blev med ens mycket påtagligt. Vägbelysningen och husen längs med vägen gjorde att verkligheten kom ikapp. Jag var kall. Snön gjorde stegen långsamma och tunga och jag ville hem.

Nu såhär efteråt minns jag inte det jobbiga. Jag minns bara det fantastiska. Och det är väl därför jag fortsätter. Därför jag jagar utmaningar. För det är där ute, mellan allt det jobbiga, som de häftigaste upplevelserna går att hitta.

Det tar mig 5 minuter att gå hem från gymmet men ikväll hade jag helst åkt taxi. Det var en trött krigare som snubblade hemåt. Galet nöjd med mig själv och med den träning jag åstadkommit under kvällen. Jag har hamnat i Pepsi Maxträsket och allt jag kunde tänka på var hur gott det skulle bli med ett glas. När jag kom hem hällde jag upp ett glas med sprakande läsk men det smakade som om någon tillsatt chili. Läskigt. Jag är nog snart uppe ur träsket igen.

Jag tränade 45 minuter intervaller på löpband och 45 minuter spinning (och lite kondition på egen hand mellan passen). Intervaller på löpband kan både vara dödstråkigt och härligt. Ju mer man får fippla på intensitetsknapparna desto härligare blir det. Ju mer sällan man gör det – desto tråkigare. Ikväll fipplade jag som fasen! Körde intervaller på 8% lutning och några intervallstegar på plant underlag. När jag klev av bandet var jag rödare i ansiktet än mina sleeves var rosa. Tjusigt!

Kände mig inte ett dugg sugen på spinning och ångrade att jag satte mig på cykeln. Men innan jag hunnit kolla på klockan första gången hade halva klassen gått och under andra halvan blev det skitkul och skitjobbigt. Under en evighetslång låt grimaserade jag så mycket av trötthet att det kändes som om jag var i en helt annan värld. Men så öppnade jag ögonen och insåg att jag var kvar på Form. Sedan dök en Safri Duolåt upp och då fanns det inga skäl att hålla igen. Jag minns inte finallåten men jag vet att den var bra. Fullt ös medvetslös och snipp, snapp snut – så var ett grymt spinningpass slut.

Just nu känns det bra att jag ska spendera 50 mil i en bil imorgon förmiddag. Stockholm here I come!

Ni kommer väl ihåg att tävla om ett par Zensah leg sleeves! Ikväll hade jag på mig mina rosa.