Det är härligt med vilodagar då man får yinyoga, det känns väldigt behövligt. Fast yin är inte någon yogaform fick jag höra idag – det är kinesisk läkekonst. Och det har jag ju vetat sedan förut, men det kan ju vara yoga ändå. För vad är yoga egentligen?

Yinyogan på Balance är 55 minuter långt vilket jag tycker är lite kort. Jag tyckte att OmYogas yinyoga var kort och den är på 75 minuter. Jag tycker det är perfekt med 90-minutersklasser i yin så att jag hinner landa i varje position och hålla den i 5 minuter. 2 minuter, som vi körde idag på Balance, är för kort. Jag hinner inte komma in i positionen och jag hinner inte landa mentalt så tankarna flyger omkring i ett enda virrvarr.

Cred till Balance som har fräscha filtar och bolster! Det känns inte kul med håriga filtar och fläckiga bolster och tyvärr ska både OmYoga och Yogayama känna sig träffade. Det enda negativa jag har att säga om Balance yogasal är att en panel sitter snett – utanför studion går löpbanden varma men när dörren stängs hörs ingenting.

Jag har tränat löpning i grupp – inomhus. Training for runners som körs på SATS kan slänga sig i väggen. Running Club, som löpträningen i gruppform heter på Balance, körs på löpband och är ungefär hur jobbigt som helst.

Intervallupplägget var enkelt (att förstå): 1, 2, 3, 4, 5, 5, 4, 3, 2, 1 minuts intervaller med 1 minuts vila mellan varje. Vi skulle hålla ungefär samma fart hela tiden och jag gick ut i en beskedlig hastighet. De första intervallerna gick fint. När vi var uppe och skulle köra 4 minuter började mitt pannben gnagas sönder. Jag började tänka negativa tankar. ”Fan vad långt det är”. Jag började räkna sekunder och det gick alldeles för långsamt. När vi intervallat i 2 minuter kändes det som om det gått en evighet. Det enda som alltid gick fort var den sista minuten. Jag kan alltid besegra 1 minut – oavsett hur många minutrar vi kört innan. Men 3, 4 och 5 minuter är jag för dålig på. Där går gränsen för vad jag mentalt kan hantera mentalt i jobbighet. Än så länge.

MarathonMia kom med vår i en liten kruka när vi sågs på WorldClass Nybroplan lite senare än tänkt. Fast egentligen kom hon dit alldeles lagom, jag hade precis fixat platser till boxklassen som Mia själv föreslagit att vi skulle gå på och nu behövde vi knappt ens vänta på att instruktören skulle komma. I ett tidigare liv måste hon ha varit boxare för hon kan både namn på slag och teknik men jag kan inte påminna mig själv att ha läst särskilt mycket om boxning i hennes blogg?

Jag och Mia är lite varandras motsatser vad gäller vissa aspekter (läs: tävlingsinstinkt) och under passet befann jag mig helt plötsligt i en tävling. Vi körde olika slagkombinationer som fokuserade på snabbhet och naturligtvis skulle hon och jag vara klara först. Det ”pris” vi vann var att vi fick köra höga knän lite längre. Jo jag tackar.

Egentligen var jag inte alls på WorldClass för att köra box utan planen var ett BodyBalancepass för Jessica. Boxen blev en bonus. Och egentligen var det inte riktigt tänkt att jag skulle träna BodyBalance heller, för jag skulle ju bara träffa Åsa och Jessica på kvällen men så hade Jessica sin klass och då var det ju lika bra att jag också gick på klassen. En till bonus som jag mest såg som ett litet undantag. Jag brukar inte hoppa högt när det vankas body balance. Jag har nog gått på lika många body balancepass som jag har pekfinger på vänsterhanden och det var en himla knepig koreografi den gången. Men idag var det ju riktigt bra. Synd att det snart kommer en ny release – den här kan jag tänka mig att köra igen.

Ett vårtecken! Och om ni undrar över rubriken så stämmer det inte riktigt. Vi var ju faktiskt 4. Men hur bra låter ”Fyra krigare?”.