De senaste veckorna har jag känt mig soft core. Som om all min jävlar anamma gått och dragit något gammalt över sig. Jag har valt soffan istället för ett löppass när det varit mörkt och kallt. Så gör kanske Sara – men så skulle aldrig Puma gjort. Visst minns ni mitt alterego sedan tiden på blogspotbloggen? Jag kände mig mer oövervinnerlig då. Nu känner jag mig bara lagom. Och det är så otroligt tråkigt.

Idag tränade jag 45 min easy line efter det att stackars Myhrer missade och hamnade utanför topp 10 istället för att ta en seger. Istället fick jag glädjas med Saltsjöbadskillen (?) Axel Bäck som kom topp 15 i sin andra världscuptävling någonsin. Fast helt klart snyggast åkte Herbst, eller som Stig Strand sa: ”han åker inte snabbast men han åker med minst fel”. Därför vann han världscupslalomen i finska Levi idag.

Tillbaks till easy linen. Det ser ut som ett rätt så soft core träningspass. Man gör olika stationer i 30 sekunder och byter. Dessutom är det knappt någon vikt på maskinerna (de är hydrauliska). Men vet ni vad? Fan vad jobbigt det är! Särskilt när man ska köra konditionsgrejer mellan varje maskin, typ springa eller hoppa upp och ner på stepbrädor. Då blir det väldans jobbigt. Men, man håller ju fortfarande på i 30 sekunder och frågar du Sara så är det tillräckligt. Men frågar du Puma så skulle hon vilja ha 1 minut. Minst.

Jag jobbar på att hitta tillbaka till Puman. Att prioritera annorlunda. Att uppoffra det som inte är värt det. Att tänka utanför lådan och att helt enkelt bli lite mer av mig själv igen.