Det är härligt med vilodagar dÃ¥ man fÃ¥r yinyoga, det känns väldigt behövligt. Fast yin är inte nÃ¥gon yogaform fick jag höra idag – det är kinesisk läkekonst. Och det har jag ju vetat sedan förut, men det kan ju vara yoga ändÃ¥. För vad är yoga egentligen?

Yinyogan på Balance är 55 minuter långt vilket jag tycker är lite kort. Jag tyckte att OmYogas yinyoga var kort och den är på 75 minuter. Jag tycker det är perfekt med 90-minutersklasser i yin så att jag hinner landa i varje position och hålla den i 5 minuter. 2 minuter, som vi körde idag på Balance, är för kort. Jag hinner inte komma in i positionen och jag hinner inte landa mentalt så tankarna flyger omkring i ett enda virrvarr.

Cred till Balance som har fräscha filtar och bolster! Det känns inte kul med hÃ¥riga filtar och fläckiga bolster och tyvärr ska bÃ¥de OmYoga och Yogayama känna sig träffade. Det enda negativa jag har att säga om Balance yogasal är att en panel sitter snett – utanför studion gÃ¥r löpbanden varma men när dörren stängs hörs ingenting.

Jag har tränat löpning i grupp – inomhus. Training for runners som körs pÃ¥ SATS kan slänga sig i väggen. Running Club, som löpträningen i gruppform heter pÃ¥ Balance, körs pÃ¥ löpband och är ungefär hur jobbigt som helst.

Intervallupplägget var enkelt (att förstÃ¥): 1, 2, 3, 4, 5, 5, 4, 3, 2, 1 minuts intervaller med 1 minuts vila mellan varje. Vi skulle hÃ¥lla ungefär samma fart hela tiden och jag gick ut i en beskedlig hastighet. De första intervallerna gick fint. När vi var uppe och skulle köra 4 minuter började mitt pannben gnagas sönder. Jag började tänka negativa tankar. ”Fan vad lÃ¥ngt det är”. Jag började räkna sekunder och det gick alldeles för lÃ¥ngsamt. När vi intervallat i 2 minuter kändes det som om det gÃ¥tt en evighet. Det enda som alltid gick fort var den sista minuten. Jag kan alltid besegra 1 minut – oavsett hur mÃ¥nga minutrar vi kört innan. Men 3, 4 och 5 minuter är jag för dÃ¥lig pÃ¥. Där gÃ¥r gränsen för vad jag mentalt kan hantera mentalt i jobbighet. Än sÃ¥ länge.

Jag var och tränade lite på Balance efter jobbet. Pratade en del med deras medlemsrådgivare för några dagar sedan och hon lovade att lägga undan biljetter till mig till deras kettlebellsklass och den running club som var efteråt.

Men det började inte sÃ¥ bra. Det fanns inga biljetter när jag kom dit! Nu fick jag visserligen plats pÃ¥ kettlebellsen – men jag fick inte plats pÃ¥ running cluben. Och det var ju lite trÃ¥kigt. Ingen av de tvÃ¥ tjejerna i repan som jobbade när jag kom dit erbjöd att visa mig var jag skulle byta om eller var klassen skulle vara – trots att de visste att jag inte varit där förut. SÃ¥ jag stod kvar som en dumsnut i repan ett tag till innan tjejerna fattade att jag ville nÃ¥got mer än att bara ha en biljett.

Kettlebellsklassen var riktigt bra. Och tuff – men pÃ¥ ett ödmjukt sätt. Fast, jag fuskade mig igenom klassen nästan frÃ¥n start. PÃ¥ uppvärmningen fick jag jättekonstiga känningar i benen. Krampkänningar som först kändes i baksida lÃ¥r – och sedan ocksÃ¥ i framsida lÃ¥r, och det är ingen höjdare när man ska köra kettlebells! Vanliga svingar kunde jag göra rätt okej ändÃ¥ men vi gjorde nästan aldrig svingar (förutom tabataintervallsvingar i 4 minuter…) – bara massa ben blandat med mountain climbers och andra fantastiska pulshöjande övningar.

Medan jag missade att fÃ¥ en biljett till running cluben som var efterÃ¥t – sÃ¥ lyckades min andra hälft med att faktiskt fÃ¥ en! Hans recension av klassen finns här och medan klassen pÃ¥gick placerade jag mig strategiskt bakom honom pÃ¥ en crosstrainer sÃ¥ jag kunde ha koll pÃ¥ hans rump… nä, alltsÃ¥ – jag menar löpsteg.

På det stora hela gjorde det inget att jag inte fick någon biljett till running cluben just idag eftersom mina ben kändes trasiga. Att sätta mig ner är ingen barnlek och det stramar oroväckande i dem. Jag undrar fortfarande vad som egentligen hände.