Det är härligt med vilodagar då man får yinyoga, det känns väldigt behövligt. Fast yin är inte någon yogaform fick jag höra idag – det är kinesisk läkekonst. Och det har jag ju vetat sedan förut, men det kan ju vara yoga ändå. För vad är yoga egentligen?

Yinyogan på Balance är 55 minuter långt vilket jag tycker är lite kort. Jag tyckte att OmYogas yinyoga var kort och den är på 75 minuter. Jag tycker det är perfekt med 90-minutersklasser i yin så att jag hinner landa i varje position och hålla den i 5 minuter. 2 minuter, som vi körde idag på Balance, är för kort. Jag hinner inte komma in i positionen och jag hinner inte landa mentalt så tankarna flyger omkring i ett enda virrvarr.

Cred till Balance som har fräscha filtar och bolster! Det känns inte kul med håriga filtar och fläckiga bolster och tyvärr ska både OmYoga och Yogayama känna sig träffade. Det enda negativa jag har att säga om Balance yogasal är att en panel sitter snett – utanför studion går löpbanden varma men när dörren stängs hörs ingenting.

Jag har tränat löpning i grupp – inomhus. Training for runners som körs på SATS kan slänga sig i väggen. Running Club, som löpträningen i gruppform heter på Balance, körs på löpband och är ungefär hur jobbigt som helst.

Intervallupplägget var enkelt (att förstå): 1, 2, 3, 4, 5, 5, 4, 3, 2, 1 minuts intervaller med 1 minuts vila mellan varje. Vi skulle hålla ungefär samma fart hela tiden och jag gick ut i en beskedlig hastighet. De första intervallerna gick fint. När vi var uppe och skulle köra 4 minuter började mitt pannben gnagas sönder. Jag började tänka negativa tankar. ”Fan vad långt det är”. Jag började räkna sekunder och det gick alldeles för långsamt. När vi intervallat i 2 minuter kändes det som om det gått en evighet. Det enda som alltid gick fort var den sista minuten. Jag kan alltid besegra 1 minut – oavsett hur många minutrar vi kört innan. Men 3, 4 och 5 minuter är jag för dålig på. Där går gränsen för vad jag mentalt kan hantera mentalt i jobbighet. Än så länge.

Jag var och tränade lite på Balance efter jobbet. Pratade en del med deras medlemsrådgivare för några dagar sedan och hon lovade att lägga undan biljetter till mig till deras kettlebellsklass och den running club som var efteråt.

Men det började inte så bra. Det fanns inga biljetter när jag kom dit! Nu fick jag visserligen plats på kettlebellsen – men jag fick inte plats på running cluben. Och det var ju lite tråkigt. Ingen av de två tjejerna i repan som jobbade när jag kom dit erbjöd att visa mig var jag skulle byta om eller var klassen skulle vara – trots att de visste att jag inte varit där förut. Så jag stod kvar som en dumsnut i repan ett tag till innan tjejerna fattade att jag ville något mer än att bara ha en biljett.

Kettlebellsklassen var riktigt bra. Och tuff – men på ett ödmjukt sätt. Fast, jag fuskade mig igenom klassen nästan från start. På uppvärmningen fick jag jättekonstiga känningar i benen. Krampkänningar som först kändes i baksida lår – och sedan också i framsida lår, och det är ingen höjdare när man ska köra kettlebells! Vanliga svingar kunde jag göra rätt okej ändå men vi gjorde nästan aldrig svingar (förutom tabataintervallsvingar i 4 minuter…) – bara massa ben blandat med mountain climbers och andra fantastiska pulshöjande övningar.

Medan jag missade att få en biljett till running cluben som var efteråt – så lyckades min andra hälft med att faktiskt få en! Hans recension av klassen finns här och medan klassen pågick placerade jag mig strategiskt bakom honom på en crosstrainer så jag kunde ha koll på hans rump… nä, alltså – jag menar löpsteg.

På det stora hela gjorde det inget att jag inte fick någon biljett till running cluben just idag eftersom mina ben kändes trasiga. Att sätta mig ner är ingen barnlek och det stramar oroväckande i dem. Jag undrar fortfarande vad som egentligen hände.