Jag firade Soffans nya blogg och egna domän med 2 pass för henne på Sportlife Östermalm. Jag checkade in bland akvariefiskarna och klev ut ett S-corepass och ett RPM-pass senare.

Soffan är ett riktigt lyckopiller och absolut den träningsblogg med mest humor. Dessutom pratar hon lite märkligt (hon sa det själv så detta är ingen mobbing!) men, det är det fler instruktörer som gör. Malmö, Norrland, nån Skånenorrmix och jag vet inte vad. Jag gillar dialekter!

S-corepasset kändes vettigt. Det var enkelt att förstå övningarna och varför vi gjorde dem. Och RPM:en? Ja, ni vet ju att jag inte är något fan av Les Mills egentligen. Men jag tokgillade låt 5 och 7 och skulle gärna haft ett helt pass bara med den här typen av musik och upplägg. Under de andra låtarna går pedalvarven lite för fort så jag hinner inte med.

Kvällens största misstag var att jag aldrig hade något vatten i min vattenflaska. Jag hann inte fylla den innan passet och jag hann absolut inte fylla den mellan passen. Den satt retfullt på cykeln helt tom och skrattade åt mig medan jag kände mig som en Saharaöken i munnen. Det är då man tänker att passet bara är 50 minuter långt och jämför det med flera timmar som man annars får för sig att träna i sträck.

Idag var jag väldigt opepp på träning efter jobbet. Jag hade helst velat gå och lägga mig med en film. Men jag gick till gymmet ändå, man vet ju aldrig, det kan ju bli bra och man kan ju bli motiverad bara av att andas lite gymdoft.

Men nä, det funkade inte idag. Instruktören på dagens Les Millsklassen body balance var densamma som på gårdagens poweryoga och det var lite same, same. Jag kände inte någonting i någon övning alls. Inte ens en liten stretch fick jag till. Men så är det, vissa dagar har man väldigt tydlig muskelkontakt och andra dagar sätter sig kroppen på tvären och alla muskler gömmer sig någonstans.

Body balance hör inte till min favoritträning och det gör inte Les Millspump heller. Men efter balancen var det pump och den gick jag på bara för att. Bara för att det kan vara bra med lite helkroppsträning alltså. Men det blev lite halvhjärtat och när timman var slut var jag glad över att äntligen få åka hem till soffan.

Imorgon ska jag tagga till lite mer. Då ska jag träna roliga saker!

Såhär glad var jag när jag fick åka hem.

Jag flög från Ängelholm till Bromma i eftermiddags. Varje gång jag landar på Bromma efter en sådan flygning så längtar jag tillbaka. Inte till Skåne och Halland men till känslan. Ängelholms flygplats ligger mellan åkrar och där råder lugn och stillhet. Man är ”du” med de som jobbar där och på flyget, som ofta är bekvämt (men oekonomiskt) halvfullt, så är man en skara stammisar som känner igen varandra. Flygvärdinnorna på Kullaflyg går i jeans och är alltid trevliga och verkar ha kul på jobbet. Det märks. Det är ingen trängsel och ingen stress. Det är långt, långt ifrån Stockholms lokaltrafik.

Att landa på Bromma är däremot mycket, mycket lugnare än att ta tåget och hamna på Centralen. Herrejösses vilken chock man får! Det är folk och det är trängsel och det är armbågar och det är skyndaskynda och det händer grejer åt alla håll och kanter. Ungefär som dagens pass poweryoga på Sportlife Garnisonen. Jag hängde knappt med bland alla rörelser och hunden som vi höll i 0.75 sekunder. Vi gjorde typ allt och lite till. Efter 20 minuter undrade jag om det fanns positioner kvar att göra till resten av klassen men det fanns det faktiskt.

Trots det lite stressiga passet så var det en instruktör som log med hela ögonen och leendet hördes ända ut i rösten när hon pratade. Sådant gillar jag. Det ger träningsglädje! Däremot hade jag gärna hållit lite längre i vissa rörelser och jag kan knappt tro att jag skriver detta själv – vill jag göra hunden längre? Herregud!