Det var länge sedan jag var pÃ¥ ett spinningpass som tog mig till maxpulshöjder. Men idag hände det! Jag taggade till mig själv när jag satt pÃ¥ spinningsadeln och liknade passet vid uttrycket 15 minutes of fame. Man har bara en chans pÃ¥ sig. En kort kort stund där det gäller att ge allt man har. Ösa pÃ¥. Verkligen dra nytta av här och nu. Passet varade i 45 minuter och det är faktiskt ingenting. Om jag ska sÃ¥sa och vara ”halv-pÃ¥” sÃ¥ kan jag vara det under resten av dygnets 23 timmar och 15 minuter. SÃ¥ jag tände till.

Spark i baken-Tess ledde cyklingen och jag kände igen passet från förut. Då har jag haft svårt att fokusera på de 13 intervallerna (+ några till som smögs på under de sista låtarna) men idag var det enkelt. Jag tog alla ståendes helt enkelt. Det blev målsättningen. Och det klarade jag. De flesta med hög kadens eftersom det ger mig högst puls med lägst mjölksyra. Efteråt rann svetten på både armar och vader och det kan ju tyckas äckligt om man frågar mellanmjölkstjejen men det är ju svett och adrenalin som är själva grejen med träning!

Efter passet lunchade jag och Tess på Waynes. Bäst att passa på eftersom våra andra halvor inte gillar sådana ställen. Tess var fin och färgglad och jag fick henne på bild men tyvärr visade sig just den filen vara trasig såhär i efterhand. Så det får bli en bild på svartvita mig istället: en färgkombination jag körde även på gymmet.

Igår var jag i Halmstad och idag är jag i Stockholm. Men mellan det hann jag med ett gäng timmar i Göteborg. Det var faktiskt riktigt roligt, förutom det gigantiska stenkott jag fick i rutan på E6:an. Den stress som utvecklades inom mig då, löstes upp på spinningcykeln några timmar senare. River satt på instruktörssadeln och jag, Powersus, Löpning och Livet och Erika satt på första raden.

Passet var riktigt bra, men cykeln kändes rätt så kass. Den var lite kantig och gav ingen känsla. För mig är det viktigt att cykeln ger en bra känsla. Den ska kännas snabb och smidig. Jag gillar cyklarna på SATS Hötorget till exempel. De är långt ifrån nya men de känns bra. Cyklarna på SATS Zenit och Odenplan till exempel, är mycket nyare men det känns som att åka en sprillans ny Volvo. Som att cykla på motionscykel. Det är inte alls kul. Och cykeln på Sportlife Domkyrkan kändes som att åka en Opel Kadett.

Jag tror att det River tycker är mest kul med att vara spinninginstruktör är att få fixa och trixa med musiken. Och igår var den riktigt bra. Särskilt en låt på slutet var enormt bra (en rockig cover på Phantom of the opera) var sjukt bra. Gissa vem han fått den från!

Höjdpunkten pÃ¥ passet var nog när klassen delades upp i 2 lag och fick utmana varandra. Det blev bÃ¥de jobbigt och roligt. Det var nu det tjoades som mest och tävlingsmomentet fick pulsen att gÃ¥ upp. Det är kul när det hettar till och när instruktörer vÃ¥gar göra nÃ¥got oväntat – förutsatt att det görs pÃ¥ ett bra sätt förstÃ¥s.

Efter spinningen varvade vi ner med en body balanceklass. Jag har varit pÃ¥ body balance en gÃ¥ng förut. Det var pÃ¥ SATS Fridhemsplan och jag gick efter 15 minuter. Det var andra gÃ¥ngen jag gÃ¥tt frÃ¥n en klass (första gÃ¥ngen var pÃ¥ en afroklass – samma ställe och samma dag som balancen). Jag hade därför inga höga förväntningar pÃ¥ gÃ¥rdagskvällens body balance. Men den var rätt okej. Den gick nämligen ganska snabbt. Bäst pÃ¥ klassen var avslappningen pÃ¥ slutet. Sämst var yogabiten. Det känns lite som lÃ¥tsasyoga och jag vill hellre göra grejer pÃ¥ riktigt.

En klass som jag saknar är en ren stretchklass. Jag behöver stretcha men tar mig aldrig tid till det. Och jag misstänker att jag är lÃ¥ngt ifrÃ¥n ensam om detta. SÃ¥ hallÃ¥ alla gruppträningskoordinatorer och utvecklare – jag vill ha en stretchklass. Hör ni det?

Efter all träning Ã¥kte vi hem till Powersus, drack vin och Ã¥t god indisk mat. Och drack vatten förstÃ¥s! Fast mest vin… eller? Det var mysigt att sitta i soffan och snacka mat och träning och bloggar och en hel del annat. Vi diskuterade en del om hur mÃ¥nga bloggare (och läsare) som fanns i Stockholmsregionen jämfört med Göteborgsregionen sÃ¥ alla ni som finns pÃ¥ västkusten, räck upp en hand (eller ännu bättre, hojta i kommentarsfältet sÃ¥ vi har lite koll)!

Medan resten av bloggänget fick ta bussen hem var allt jag behövde göra att krypa ner under täcket i Powersus sköna soffa. Couch surfing när det är som bäst! Morgonen efter packade jag snabbt ihop mina grejer och begav mig till SkatÃ¥s. Bara för att jag är pÃ¥ resande fot bortprioriterar jag inte mina morgonpass. Det blev nästan 7 km powerwalkande bland sommarhöstiga löv, och en massa grus som letade sig ner i skorna. Sedan Ã¥kte jag vidare – mot Stockholm.

Jag lyckades sova i 2.5 timmar efter spinningen, sÃ¥ just nu känns det som om jag inte alls tränade spinning imorse – utan igÃ¥r. Vilket jag i och för sig ocksÃ¥ gjorde…

Morgonens klass var en förkoreograferad klass och det verkar som jag har nÃ¥got inbyggt motstÃ¥nd till sÃ¥dant. Jag tyckte det var trÃ¥kigt och kom pÃ¥ mig själv att sitta och spinna och faktiskt svettas lite men ändÃ¥ önska att klassen var slut. Musiken var bra och upplägget var faktiskt helt okej men allt vad civil olydnad (typ att ibland stÃ¥ fastän inte instruktören gör det) heter är typ förbjudet pÃ¥ SATS gula förkoreograferade klassar. Man ombeds göra precis vad instruktören gör. Och jag tror inte pÃ¥ instruktören alls när hon säger ”den här klassen är skapad sÃ¥ att vi kan utmana oss själva”. För även om jag blev svettig – sÃ¥ kan jag bli svettigare. För jag kan liksom inte lägga pÃ¥ hur mycket motstÃ¥nd som helst pÃ¥ cykeln för att göra vissa delar jobbigare. DÃ¥ fÃ¥r jag bara mjölksyra. Nej ibland mÃ¥ste jag ta till andra knep – som att stÃ¥ upp, för att pulsen ska fÃ¥ klättra. Det är därför jag har en speciell förkärlek till instruktörer som säger att det är okej att cykla ”hur man vill” – bara man kommer Ã¥t den rätta känslan som eftersträvas just där. Just dÃ¥.