Idag fick jag valla med lila för första gången sedan jag vet inte när. Temperaturen ligger runt nollan vilket är ironiskt eftersom det är kallt som sjutton i Stockholm. Spåren i Björnen var lite bakhala innan vallan liksom satt sig i skidan men sedan hade jag okej grepp så länge jag tänkte på att åka riktigt korrekt i uppförsbackarna. Det blev ett varv på 5:an och efter det var jag så himla sugen på sallad så jag svängde förbi Coop.

Coop Åre har helt klart det bästa ekologiska utbudet – men Ica Åre är en överlag roligare mataffär. När jag kom hem blev det en skaldjurssallad med dressing på olja, sweetchili och balsamvinäger. Begäret är stillat!

Segerns sötma – och den beska smaken av mjölksyra. Så kan man sammanfatta dagens 10km längdåkning på lunchen. Ett alternativ hade kunnat vara personbästa med 10 minuter. När man springer kan man också bli dödstrött och vilja lägga sig ner och pausa kampen ett tag. I längdskidåkning växlar jag mellan längtan efter pausknappen och viljan att trycka hårdare på gasen mest hela tiden. I ena sekunden är jag jättepigg. I andra sjukt trött.

Spåren i Björnen visade sig från sin bästa sida och bjöd på solsken och tystnad. Här och var åkte jag förbi några frilufsare, och ibland blev jag omåkt av skidlöpare från Siljans skidklubb eller vad det nu stod på deras jackor. I uppförsbackarna utmanade jag mig själv genom att inte få torka bort snoret från näsan innan jag kommit över kröken. Nej, jag tänkte faktiskt inte varna känsliga läsare innan jag skrev det där. Jag är säker på att jag inte är den enda som tycker att näsan rinner på ett alldeles oförklarligt sätt när jag åker skidor eller springer på vintern. But why?

Vid 7km fick jag en dipp och tog det lite lugnt. Här har jag fortfarande någon minut att hämta hem relativt enkelt. När milspåret gick samman med 5-kilometersspåret efter 8km fick jag målvittring och körde på. I mål visade klockan långt mycket mindre än jag trodde. Det var först då jag kände den beska smaken av gammal mjölksyra i munnen. Och iskalla tår utan känsel i pjäxorna. Men segerns sötma är större. Nu såhär en timme efteråt är det mest smaken av nygräddad kanelbulle och en stark cappuccino på Grädda Åre som kittlar smaklökarna – och den där klumpen av ansträngdhet kommer ligga kvar i halsen ett tag till.

Efter en hel vecka i Funäsfjällen har jag packat in mig i bilen och åker vidare. Grabben konstaterade att sedan den 22 december har jag spenderat mer än 4 veckor på olika skidorter vilket är mer än 50% av alla dagar. Jag är lite ledsen att den här bloggen blir väldigt skidåkaraktig och enformig – men samtidigt har jag väldigt roligt så jag är nog inte jätteledsen egentligen… (fast jag ser på statistiken att ni helst läser om andra saker)

Nästa anhalt på min resa är träningsläger i Åre. Grabben kommer upp imorgon bitti och vi ska åka längd, yoga ordentligt och få till lite andra pass. Det ser jag fram emot!

Jag har haft väldigt roligt i Funäsfjällen och det är en annorlunda skidort jämfört med Åre. Åre är glättigare – Funäsfjällen är ruffare. Eller för att hårddra det: Åre är caviar, Funäs är pistvakt. Jag gillar båda extremt mycket!

På måndagskvällar samlas man i ett garage i Funäsdalen för att tälja träsaker och dricka kaffe ur kåsor. Det är så man umgås. Jag gjorde en rätt så ful smörgåskniv… Det är ett rätt lustigt sammanträffande att en del i Åre gör precis samma sak! Så Funäsfjällen och Åredalen är nog inte så himla olika ändå när man skrapar bort turismen. Det är 2 fjällområden som är gjorda av ungefär samma skrot och korn men som erbjuder lite olika saker till sina gäster.