Vissa dagar är helt enkelt lite bättre än andra. Blå himmel, sol och vänner i liften. After ski med glass och varm choklad på Grädda. Tack för idag Åre!

Ikväll ska jag ladda för ny vecka efter en helt fantastisk helg med massor av skoj. Hur var din helg?

Jag har precis haft min bästa skiddag den här vintern och är oändligt tacksam för solsken och blå himmel och snökristaller i luften.

Efter två morgonåk i VM8:an till en stark orange morgonsol som myste i kalldimman träffade jag Rasmus som ska slipa till min skidåkning och göra den top notch. Vi sågs ju redan häromdagen för att prata målsättningar och sådant där; och nu sågs vi för att åka och filma enligt det här upplägget.

Att ha en skidcoach, en personlig skidtränare, är precis som att ha en löpcoach. Det handlar inte nödvändigtvis om att ”lära sig” åka skidor, lika lite som det handlar om att lära sig att springa med löpcoach eller ens att lära sig träna med en tränare inom valfri övrig sport. Snarare handlar det om att bli bättre, oavsett hur bra du är från början.

Att åka med coach är utvecklande, särskilt om man kan göra det flera gånger så att man har tid för progression. Att lära om handlar om att förändra i muskelminnet och det går inte på en timme direkt, därför är passen med personlig skidtränare på runt 3.5 timmar.

I den perfekta världen skulle jag åka med coach en gång i veckan alltid, precis som när jag tränar med PT. Men så går jag igång på lärande också; det finns faktiskt inget roligare än att bli bättre på saker och ting. Nästa fredag ska vi förresten ses för ett andra pass, så då blir det kul igen. Tills dess ska jag nöta in några aha-upplevelser som jag fick idag.

Jag och skidcoachen Rasmus sågs klockan 9 imorse och åkte till runt lunchtid. Efter några inledande åk filmade han mina svängar och så satte vi oss på Kabinbaren (där Per och Eva gör världens bokstavligt talat bästa kaffe) för att i detalj titta på hur det såg ut i millimeteranalys. Vi diskuterade vinklar i olika leder i olika faser av svängen.

Det är skidnörderi på högsta nivå och jag tror knappt det finns något roligare. Jag älskar att jaga den perfekta känslan. Det är därför jag åker skidor; för att uppleva den där svängen när jag känner att allting sitter. Det är som en runner’s high, fast på skidor!

Men dagar som idag finns det en annan tjusning med skidåkningen. Solen! Den blå himmeln! Snön på träden och manchestern på backen!

Sådana här dagar är magiska och det infaller alltid ett gäng just vid den här tiden på året. Han med de snabba fötterna fyller nämligen år om några dagar och vi har nästan alltid varit i Åre då; och varje gång har det tamejtusan varit finväder! Snart kommer han förresten hit igen.

Om du har en ledig helg över, antingen nu eller framöver, se till att spontanboka en resa hit upp! Och du som snart är på väg hit – välkommen – det är sjukt fint på fjället just nu. Lyckos dig!

Här finns mer info om skidcoach och så får du inte missa dessa supergrejer.

Två ledord i mitt liv är frihet och utveckling. Det är något jag formulerat det senaste året och det stämmer såväl i mitt privatliv som i mitt yrkesliv. Det är därför jag ständigt ser framåt och vill lära mig nya saker. Som skejtskidåkning till exempel, eller att aldrig nöja mig som alpin skidåkare.

I eftermiddags träffade jag Rasmus som är en av de bästa skidlärarna här i Åre. Att åka skidor är lite som löpning förklarade jag för en vän; oavsett hur bra eller snabb man är – så kan man alltid bli lite bättre och lite snabbare. Rasmus är mer av en coach; eller personlig tränare – och jag ska testa det här upplägget med honom. Idag sågs vi och fikade och pratade lite skidåkning i allmänhet och jag hade fått i uppgift att fundera på vilka mål jag har när jag åker med honom som skidcoach.

Jag har två mål, sa jag till honom över en latte på Loungen i nya Stationshuset. Det ena är att åka mer aggressivt i pist, och det andra är våga mer offpist. Jag tycker det är rätt ”enkelt” när det är brant – men svårare när det flackar ut, ironiskt nog. Överlag vill jag bli bättre på att släppa kontrollen.

Framåt 20-tiden begav jag mig mot längdskidspåren med mina skejtskidor. Det var -15 och kärv snö vilket borgade för dåligt glid.

Efter lite analys konstaterade jag att nästan alla sporter jag sysslat med har handlat om att ha alla kroppsdelar, den stora tyngdpunkten, typ direkt under kroppen och hjärtat och väldigt centrerat. Alpin skidåkning, klassisk längdskidåkning, landsvägscykling, löpning… skejtskidåkning är nästan den första sporten som handlar om att jag måste vara yvig i mina rörelser och lämna min comfort zone – min tyngdpunkt.

Efter det fortsatte jag åka runt i spåret, nöjd med att jag i varje stavtag övar på nya rörelsemönster som kommer att gagna allt annat jag tar mig för. När det man gör fyller ett större syfte än det man håller på med, så känns det med ens mer värt. Lite som (p)rehab; vet man att man gör en rörelse nu för att kunna springa fler mil terräng i sommars, ja då finns det ett större skäl än att bara bli bra på den rörelsen man gör just då och där.