Man måste bestämma sig om man ska göra sig av med en ovana.

Jag har bestämt mig

Jag har ofta min telefonväckarklocka inställd på 06.00. Det händer i stort sett aldrig att jag går upp då. Eller ens 06.05. Eller 06.10. Eller 06.15 eller 06.20 eller 06.30. Kanske, kanske 06.45. Jag snoozar i en evighet och mina morgonträningsplaner omprioriteras hej vilt där i ingemansland mellan sömn och vaket tillstånd.

Har man hållt på såhär väldigt länge är det svårt att komma tillbaka. Man har vant sig vid att det ”inte går” att gå upp så tidigt. Det är en lång väg tillbaka. Den börjar med att man måste bestämma sig.

Imorse stod klockan på 05.20. Imorse gick jag upp 05.20. Det kändes till och med ganska smärtfritt att gå upp. Ändå somnade jag 23.40 kvällen före.

Men jag hade bestämt mig. Det är den definitiva skillnaden av att ha bestämt sig som gör skillnaden. För om man velar fram och tillbaka och inte har fokus på att fullfölja till 110%, då öppnar man dörren för alla de där omprioriteringarna som knuffas och vill in.

Jag tog med mig Trixa ut i morgonmörkret och gick runt Svartviksringen. Det är helt klart en av de mer fascinerande gatorna i Saltsjöbaden. Stora hus på nära håll och man har nästan insyn ända in i diskhon. En ensam fågel kraxade gällt och jag kände mig påtagligt trött i benen från gårdagens spinning – trots att träningsveckan knappt börjat.>

Jag hade en plan. Men samtidigt som jag kom på att det var en dålig plan dök en ny möjlighet upp. Livet är spännande – vad som helst kan hända!

Indexlöpningen blev till något helt annat

Planen med att springa indexlöpning var nog den sämsta idén jag kommit på. Hallå Pucko-Puma liksom. Jag flyttar ju från min världsbästa etta vid Zinkensdamm om bara 2 eller 3 veckor och så värst många rundor häromkring lär det inte blir sedan. Inte så ofta i alla fall. Vi flyttar visserligen inte till Halmstad förrän sista oktober – men jag kommer hyra ut min pärla till lägenhet innan dess, så vi flyttar ut till Saltsjöbaden under några veckor.

I stort sett samma sekund som jag kom på att min indexlöpning var en dålig plan, plingade telefonen. Det var en av träningsvärldens sötaste bloggare som föreslog en powerwalk. Jag var inte sen att tacka nej.

Det blev snabbdistanslöpning till Skanstull och upplocking av en ganska lost nyinflyttad Stockholmare som jag tog med på en något lång runda runt Årstaviken inklusive lite lätt guidning. Vi hade fullt sjå med att uppdatera oss om varandas liv så tiden gick undan – och inte en endaste bild kom jag ihåg att åstadkomma. Det här med bloggen är en jäkligt bra grej alltså! Inte visste jag att man kunde bli så social via en dator.

Efter löpningen och snabbpromenerandet kändes benen lite trötta och liksom lite urholkade. Joggen de få kilometrarna hem kändes oerhört konstig. Jag stapplade fram och hade ingen riktig kontroll på rörelsena. Jag kände mig väldigt dum där jag sprang fram längs med Ringvägen. Det kändes mest som om jag krängde mig framåt. Men hem kom jag till slut, törstig och hungrig och oerhört sugen på blåbärssoppa.>

Man spar inte mindre trött av att gå långsamt. Man blir bara ännu tröttare…

Promenad med sällskap

Jag hade en kär gäst som väntade när jag kom hem från jobbet. Hunden Trixa mötte mig glatt och ville både ut och leka och ligga på sin filt och bli kliad. Helst på samma gång.

Trixa

Jag tog med Trixa på en promenad runt Långholmen. Vi gick inte särskilt snabbt men oj vad man blir trött av att gå långsamt. Jag blev såsig och helt energilös! En rask promenad är förmodligen ett säkrare kort för att bli pigg och energisk. Nej tacka vet jag en timmes tuff spinning. Eller löpning…

Puss på Puma!

Det är omöjligt att fota en sprallig hund med långsam mobilkamera…

>