Natten var så pass kall att frosten låg kvar på sina ställen till långt efter lunch. Samtidigt bjöd det vackra solskensvädret på t-shirtgrader när vinden var lugn. Vi tog hunden i kopplet och packade ryggsäcken med kaffetermos och kanelbullekladdkaka. Sedan promenerade vi på smala och soliga asfaltsvägar ner till Voxsjöns strandkant och fikade i solen.

Det här med kaffetermos och lugna utflykter har blivit en favorit – en fin kontrast till sådant med mer adrenalin och äventyr…

…som den här gången då vi tog en vinterpicknick på isen

…eller som den här gången för exakt fem år sedan (vad ung jag ser ut!)

Jag har bestämt morgondejt med Annika, trots att hon är i Stockholm och jag i Åre. Men vi kör en virtuell variant. Vi vet att båda är uppe och öppnar ytterdörren klockan 6. Dessutom lyssnar vi på exakt samma podavsnitt. Skillnaden är att hon morgontränar i ett relativt vårligt Stockholm – medan snön vräker ner här i Åre.

Min träning blev en morgonpromenad. Snön låg orörd inför mina fötter och jag lämnade efter mig fresh tracks och det var mörkt. Bara jag och plogbilarna var vakna. Jag kom hem lagom till första åket i damernas storslalom och det var fortfarande härligt tidigt. Jag älskar att gå upp tidigt om morgnarna – synd bara att det ska vara så jäkla jobbigt.

Vissa säger att de älskar att gå ut och gå. Typ powerwalks och sådant. Jag kan tycka att det är härligt också, men – jag slutar ofta när jag gått för långt. I dubbel bemärkelse.

Jag minns den gången jag gick en långpromenad i Hagaparken och tyckte det slet på höfterna lite för mycket. Det var mer än en känsla av trötthet. Jag minns den gången jag gick en annan långpromenad runt Kungsholmen och jag kände mig sliten i hela kroppen. Och nu ikväll gick jag en rask promenad runt Riddarfjärden med skavsår på hälarna som resultat.

Grejen är att jag springer alla dessa sträckor mest hela tiden (Hagaparken är ett undantag) och mår prima efteråt. Ingen trötthet, inga krämpor, inga skavsår. Lätt som en plätt.

Jag tänker att det är jättemånga som förmodligen är lämpade att gå länge och långt och snabbt och så. Men jag är inte det. Jag tycker att det är lättare att springa. När jag kom hem efter min Riddarfjärdsrunda nu ikväll ville jag bara lägga mig ner och vila, direkt på hallgolvet. Min sambo fick knyta upp mina skosnören för det var för långt ner till fötterna.

När jag kommer hem från att ha sprungit runt Riddarfjärden är jag fullt kapabel att ta av mig skorna själv. Hur konstig är inte den skillnaden?

Jag är inte ett dugg påläst på detta men för egen del så känns det som att hemligheten sitter i fötterna. Jag springer ganska lätt – trots en tung (stark) kropp. Men när jag går så rullar hela fotbladet i marken i varenda steg och det känns som att jag landar med tyngd och är ganska inaktiv i musklerna relativt sett. När jag springer landar jag med en anspänd kropp som är aktiv genom hela rörelsen.

Jag tycker att det hela är både märkligt och fascinerande.

Bild från när jag bodde på en fjälltopp i Dalarna tidigt i höstas