Jag stoppade allt i ryggan och gick till jobbet imorse. Ren och skär snorkking alltså. Men man kanske inte får kalla det för snorkking om man inte springer?

Att springa hade inte gått i alla fall. I min Salomon låg laptop, laptopsladd, 2 mobiler, mobilsladd, anteckningsbok, kalender, jobbyxor, 1 omgång inneträningskläder, inneträningsskor och vattenflaska. Som ni märker låg där ingen jobbtröja. Ingen handduk heller men jag kan inte påstå att 30 minuters lite snabbare promenerande behöver en dusch. Då blir jag svettigare av en dag på stan i vinterjacka och omklädningsrum. Men som sagt, en riktig tröja att byta till hade ju suttit fint. Nu sitter jag bänkad i träningskläder. Tur att de är nytvättade i alla fall.

Jag har fått en mycket dålig helgvana. Jag sover till lunch! Det gör att det blir otroligt svårt att lägga sig i tid på söndagskvällarna. Igår höll insomnian mig vaken till klockan nästan var 3 på natten och vetskapen om att väckarklockan står ställd på 06.30 gör mig otroligt stressad. Oftast betyder det att jag är alltför trött för att gå upp i tid på måndagsmorgonen.

Men idag var det andra bullar. Förmodligen var jag så inställd på att gå upp i tid (jag hade tänkt på det rätt mycket under nattens sömnlösa timmar) så autopiloten tog överhanden. Upp och ut i det vindstilla grådiset. Vintertiden gjorde morgonen till en rätt ljus historia och jag stängde in mig med P1 i öronen och letade upp den mest kuperade slingan på 90 minuter som jag kunder hitta. Och ja, för er Halmstadbor så kan jag meddela att den innehöll både sjukhusbacke och Galgberg.

Det vackraste jag vet är hösten när den strålar. Löpningen runt Åreskutan från förra september finns fortfarande färskt i minnet. Eftermiddagens timme på Galgberget läggs till samma minneshög. Löven skiftade i gult och rött och var av ett helt annat slag än de nere i stan. Bokskogar är magiska året om – men det är något särskilt om hösten.

Medan jag powerwalkade en 5-kilometrare med mina bungy pumpstavar sprang Grabben en mil. Jag lät som en knallpulverpistol eftersom skydden från stavarnas dubbar (som är bra att ha när det är snö och is) slitits ut…

För hälsenans skull skulle jag kunna börja springa lite mer – men nu är det ju ryggen som bråkar istället. När jag springer, eller hoppar alltför mycket, så känns det som om kotorna i ryggen trycks ihop, liksom staplas på varandra på ett komprimerat sätt. Det gör inte ont – men det känns ju inte bra heller. Jag borde gå till ”någon” och kolla upp detta, men jag vet inte vem denna ”någon” skulle kunna vara…