Idag var dagen dÃ¥ jag – likt mÃ¥nga andra dagar nu och dÃ¥ – förbannade mig själv. Varför hÃ¥ller jag pÃ¥ med den här utmaningen? Hur kunde jag komma pÃ¥ nÃ¥got sÃ¥ dumt? Varför kan jag inte vara som alla andra?
Jag vaknade imorse och kände att jag mÃ¥ste jaga minutrar. DÃ¥lig känsla! Spenderade den mesta träningen med att räkna minutrar. DÃ¥lig känsla! Adderade pass och drog ifrÃ¥n. Funderade pÃ¥ om jag skulle lägga ner min utmaning och bestämde mig för att göra det. Det hade blivit trÃ¥kigt. När jag väl är lÃ¥ngtidsledig vill jag vara det fullt ut och inte inlÃ¥st i en sjukt dum utmaning som tar all tid och all energi. Jag tänkte att jag istället kunde koncentrera mig pÃ¥ att träna utan press och tänkte att det kanske skulle sluta med att jag tränade 6000 minutrar i alla fall. Och att jag inte skulle se det som ett nederlag utan ett sunt tecken: detta bevisar för alla som läser den här bloggen att jag inte lider ett uns av träningstvÃ¥ng. Om det nu är nÃ¥gon som undrat. Själv vet jag att det är hur lätt som helst att ställa in ett träningspass – och att det enda jag lider av är en galen optimism och lust att göra jobbiga saker.
Men sedan slog det mig: om jag nu ger upp min officiella utmaning – men tänker att jag kan anta den utan att liksom tänka pÃ¥ det, ja dÃ¥ är det inte utmaningen som är problemet utan min inställning. Jag lägger för mycket fokus pÃ¥ det helt enkelt. Egentligen är det nämligen inte sÃ¥ svÃ¥rt. Det är bara att powerwalka eller smÃ¥jogga 90 minuter innan frukost, 90 minuter till Studio 1 pÃ¥ eftermiddagen och sedan 1 timme styrka pÃ¥ dagen. DÃ¥ har jag fÃ¥tt ihop 4 timmar rätt enkelt. Om jag tränar pÃ¥ det sättet 5 dagar i veckan sÃ¥ resulterar det i 120 timmar pÃ¥ 6 veckor – och dÃ¥ ligger jag plötsligt pÃ¥ 20 timmars överskott. 6000 minutrar är bara 100 timmar.
Givetvis – och lite typiskt – är verklighet och teori inte samma sak. 90 minutrar pÃ¥ morgonen är jobbigt ibland när allt man vill är att fÃ¥ sova och njuta av att faktiskt kunna göra det eftersom man annars alltid jobbar. 90 minutrar pÃ¥ eftermiddagen är inte alls lockande när det är superdisigt ute och allt man vill är att sitta kvar pÃ¥ fiket eftersom man aldrig har tid för sÃ¥dant annars.
Ikväll kompromissade jag. Gick ut och powerwalkade tillsammans med P3 Planet istället för att göra ingenting. Planen var att kvällsjogga men nä, jag kände inte för att svetta ner mitt nytvättade hår en gång till. Hur utmaningen fortskrider återstår att se. Kommande vecka ska jag nog fokusera på att ha roligt. Men det kan ju innebära att jag tränar 1000 minutrar också.
