Idag var dagen då jag – likt många andra dagar nu och då – förbannade mig själv. Varför håller jag på med den här utmaningen? Hur kunde jag komma på något så dumt? Varför kan jag inte vara som alla andra?
Jag vaknade imorse och kände att jag måste jaga minutrar. Dålig känsla! Spenderade den mesta träningen med att räkna minutrar. Dålig känsla! Adderade pass och drog ifrån. Funderade på om jag skulle lägga ner min utmaning och bestämde mig för att göra det. Det hade blivit tråkigt. När jag väl är långtidsledig vill jag vara det fullt ut och inte inlåst i en sjukt dum utmaning som tar all tid och all energi. Jag tänkte att jag istället kunde koncentrera mig på att träna utan press och tänkte att det kanske skulle sluta med att jag tränade 6000 minutrar i alla fall. Och att jag inte skulle se det som ett nederlag utan ett sunt tecken: detta bevisar för alla som läser den här bloggen att jag inte lider ett uns av träningstvång. Om det nu är någon som undrat. Själv vet jag att det är hur lätt som helst att ställa in ett träningspass – och att det enda jag lider av är en galen optimism och lust att göra jobbiga saker.
Men sedan slog det mig: om jag nu ger upp min officiella utmaning – men tänker att jag kan anta den utan att liksom tänka på det, ja då är det inte utmaningen som är problemet utan min inställning. Jag lägger för mycket fokus på det helt enkelt. Egentligen är det nämligen inte så svårt. Det är bara att powerwalka eller småjogga 90 minuter innan frukost, 90 minuter till Studio 1 på eftermiddagen och sedan 1 timme styrka på dagen. Då har jag fått ihop 4 timmar rätt enkelt. Om jag tränar på det sättet 5 dagar i veckan så resulterar det i 120 timmar på 6 veckor – och då ligger jag plötsligt på 20 timmars överskott. 6000 minutrar är bara 100 timmar.
Givetvis – och lite typiskt – är verklighet och teori inte samma sak. 90 minutrar på morgonen är jobbigt ibland när allt man vill är att få sova och njuta av att faktiskt kunna göra det eftersom man annars alltid jobbar. 90 minutrar på eftermiddagen är inte alls lockande när det är superdisigt ute och allt man vill är att sitta kvar på fiket eftersom man aldrig har tid för sådant annars.
Ikväll kompromissade jag. Gick ut och powerwalkade tillsammans med P3 Planet istället för att göra ingenting. Planen var att kvällsjogga men nä, jag kände inte för att svetta ner mitt nytvättade hår en gång till. Hur utmaningen fortskrider återstår att se. Kommande vecka ska jag nog fokusera på att ha roligt. Men det kan ju innebära att jag tränar 1000 minutrar också.
Kom igen Sara, du fixar det, gör sånt du tycker är roligt, typ, träna!!! Så ordnar sig det där med tiden.
Du skulle ha lite av mig i dig, som går i gång på schema som ska följas.
[…] Nyligen kommenteratThea on Hur kunde jag komma på något så dumt?Cami on DecubalPernilla on Workout ÅreAnnelie Bottne on Hur kunde jag komma på något så […]
Dumt… det tycker jag inte. Jag gillar dina utmaningar men jag förstår vad du menar.
Jag gillar utmaningar, hittar jag en utmaning som jag tror ger mig något är jag med.
Ibland är det jobbigt men det är så jag vill ha det.
Jag brukar tänka på vad utmaningen kommer att ge mig i slutänden. Jag brukar tänka att det är en vinst att ta mig igenom en utmaning speciellt om den har varit lite jobbig, känslan av att ha uppnått den. Men skulle jag må ”dåligt” och den skulle vara mer en last än ge mig något skulle jag lägga av…
Tankesättet tror jag är jätteviktigt.
Låter som en bra idé att inrikta dig på att ha roligt. Du finner nog ett sätt.
Jo en sak till:
Man har alltid rätt att ändra sig!
Jag tycker det är bra att man får komma till insikt och erkänna att man har tänkt fel utan att det gör något! Man måste faktiskt kunna få göra/tänka/tro fel ibland också. Heja heja! 🙂
Jaaa det är så härligt med vår! Första ggn jag har fått uppleva det i januari, hemma i Boden har de -20 grader idag.. Huu!
Sjukt snygg mössa 🙂
Jag blir också lite irriterad på måste, oavsett om jag satt upp dem själv elelr ej. Jag är extremt lustdriven och blir det för mkt tvång så sparkar jag bakut, vill bestämma själv (utan att inse att jag ju faktiskt gjorde det, men ändå..) Jag tror det handlar om att hitta utmaningar och mål som kommer från hjärtat och magen – det måste vara väldigt viktigt för att motivationen inte ska svikta längs vägen. Typ tänka, äta, sova mål..Andra mål har jag börjat se som guidelines som påminner mig om att göra lite mer, lite bättre, och som hjälper mig höja min nivå i långa loppet.
Men som en som nu börjat jobba efter en tids ledighet kan jag säga – ta vara på möjligheten att kunna göra ingenting också, framförallt att sova 🙂
Kom igen. Fortsätt kämpa. Det är inte alltid skitkul, men det är oftast bara i perioder. Di kommer snart tillbaka igen. I know it!!
Annika: har räknat lite igen och kommit fram till att det faktiskt kan gå. ska bara ändra tankesätt lite. 🙂 mössan kommer från märket the stray boys och jag köpte den i en butik i halmstad.
Hälsningar Annika (ska läggas till….)
Hej!
Hmmm, kämpa på!
Cool mössa! Vart kan man få tag på en sån?
Maria: huvudet på spiken!!!! jag avskyr måsten!!!
Soffan: du kanske inte heller gillar måsten? 🙂
Grabben: mmm…
Emmas: bra instllning att inte ta det på blodigt allvar
Beffa: visst är det så.
Låter sunt. Jag tränar ju inte alls mycket men jag har fallit för det där med att räkna kilometrar. Och jag riktigt känner hur hemskt det är när jag inte når det antal kilometrar jag bestämt att jag bör nå.
Men varför i hela friden ska man känna så, all träning jag gör är bättre än att sitta i soffan, så om jag sprungit 2 mil eller 5km den här veckan det spelar ju ändå mindre roll.
Men ändå finns den där, tanken att jag måste springa idag, och jag måste springa lååångt så jag får ihop det antal jag tänkt.
Dumt.
Tack för pajreceptet den var gudomligt god, blev frukost idag! 🙂
Nä jaga minuter eller kilometer är inget för mig. Jag är sällan med på utmaningar i olika bloggar för då blir det ett ”måste” för mig. I alla fall såna utmaningar som jag med största sannolikhet skulle misslyckas i för jag har inte en enda chans till att jogga på morgonen liksom. Jag börjar ju jobba 06, hehe.
Jag kan gärna sätta upp mål för mig själv, men tar det inte på blodigt allvar hela tiden.
Det är ju bra att pressa sig emellanåt så man får de resultat man vill, men blir det ett tvång känns det inte så hälsosamt längre. Och det är väl det man vill vara! Hälsosam både fysiskt och psykiskt!
Fokusera på att träna för dig själv och för dina målsättningar och inte för att jaga tränade minutrar eller kilometrar.
Det tycker jag låter klokt. Själv är jag för obstinat för sådana utmaningar. Jag brukar till exempel då och då stretcha efter mina klasser. Jag vill stretcha mer. Jag BEHÖVER stretcha mer. Flera gånger har jag bestämt mig för att ta en kvart efter träningen fem dagar i veckan till just detta, vilket varje gång har resulterat i att jag istället inte stretchar alls, bara på rent trots. Mot mig själv. Konstruktivt 🙂 ?
Jag känner så väl igen mig i det där.. Egentligen är det aldrig själva träningen jag känner är ett ”måste”, utan tanken på att jag ”måste”. Det är konstigt det där…