En av de saker jag älskar med Halmstad är att det ligger vid havet. Det gör Stockholm också – men där är havet inte lika tillgängligt på samma icke-urbana vis. I Stockholm finns inte de milsvida stränderna – att nå strandkanten är svårare. Det finns vackra strandpromenader – men du är sällan själv. Halmstad bjuder på ensamhet oavsett årstid. När Tylösand kryllar av människor finns det stränder där du inte behöver se en annan människa var du än vänder dig.

I takt med att solen sken klarare växte min längtan att gå ut. Jag tog på mig full powerwalkmundering och fortsatte mitt lyssnade på P3 Planet. Gick dryga timman på olika stränder mot Tylösand och lika lång tid hem. Solen hann gå ner under tiden och just nu är himlen alldeles rosa. Ett vackert söndagsnöje.