Hörni. Det här med att träna sina svagheter. Så väldigt, väldigt tråkigt. Det är roligare att träna ben när man är bra på det. Roligare att träna explosiv när man själv är just det. Roligare att träna att stå på händer när man redan kan. Och så vidare.

Att träna sådant man är dålig på är för det mesta rätt trist. För det är just det: man känner sig inte särskilt bra. Och det är just bra vi gillar att känna oss. För det mesta.

Jag är rätt (läs: extremt) medveten om mina styrkor och mina svagheter. Jag vet vad jag borde träna mer på – men är också så pass insiktsfull att jag vet att det händer alldeles för sällan. Jag lurar med det ingen annan än mig själv – och faktiskt inte ens det.

Det är just mina svagheter jag behöver träna om min kropp ska hålla i den andra träningen som är tuffare, hårdare och tja – roligare. Ofta hänger saker och ting ihop på sätt som vi ibland inte förstår. Det är just därför jag vill träna med en PT. Det är också just därför jag ställer höga krav på en PT.

Jag vill inte köra skiten ur mig med en PT. Det är kul, men för mig har det fel syfte. Jag vill träna styra upp obalanser och jobba på de där grejerna jag annars inte gör. Som att träna mina svagheter till exempel. Få en starkare och stabilare grund som är nyckeln i min andra träning som jag kan träna själv ändå. Kort förklarat så behöver jag en PT till att träna sådant som är nödvändigt men som jag inte skulle tränat själv.

I dag tränade jag med Pernilla på SATS Spårvagnshallarna. Jessica är ett stort fan av henne och jag har fått några timmar i present (tack snälla, guld värt!). Vi gjorde några övningar (mestadels i TRX) för att titta på just styrkor och svagheter och obalanser. Jag testade övningar som utmanade såväl min core som min bröstrygg och kan redan nu ana träningsvärken. Det är sådan träning som gör att man känner sig matt och svag och lätt överkörd på ett snyggt sätt. Inte sådär baklänges eller abrupt som när svetten rinner hejdlöst. Den känslan får jag spara till i kväll…

Bild från i somras – med min hemmagjorda TRX. Superenkelt!

Jag har checkat ut på jobbet och ska snart träffa vänner över ett glas fredagsvin av bästa sort. Jag har gått runt hela veckan med en känsla av längtan i magen. Jag är så sugen på att träna med en PT igen!

Jag vill inte träna med en PT för att jag saknar kunskap. För kunskap har jag. Massor! Jag vill träna med en PT som driver mig framåt. Som coachar, tryggar och utmanar. Som leder och stärker och berikar. Som arbetar fysiskt och mentalt. Som är engagerad och motiverad. En coachande PT helt enkelt. En Jillian!

Jag ägnar mig åt beslutsfattande den här veckan. Krävande, har det visat sig. Igår somnade jag framför Ernsts julfixande och vaknade när reprisen gick igång vid midnatt. Ingen löpning, alltså. Idag var jag och tränade med Magnus på lunchen och gick därifrån med ömmande näsa från ett haveri med frivändningsstången och ont i en lårmuskel. Vad är det kroppen försöker säga mig?

Några beslut har jag redan fattat. Till exempel att jag 2012 ska bli ännu mer mån om mitt utrymme på den här bloggen. Jag är lite äcklad av alla gratisgrejer. Värdet av en sak jag får är mindre än om jag skulle köpa samma sak för pengar. Jag kommer fortsätta rekommendera sådant jag gillar – och vara lika kritisk som jag brukar när det är något jag inte håller med om – men jag kommer fundera noggrant på vad som får utrymme i den här bloggen. Jag är glad att UnderbaraClara skrev om det här just idag – jag har gått och tänkt på det länge.

Vad gäller övrigt beslutsfattande får vi se vad jag bestämmer mig för. Magkänslan är inte så tydlig den här gången så den är svårlystnad. Och det här med ont i näsan och ont i muskeln – vad är det kroppen vill ha sagt med det (annat än att jag inte hade så mycket fokus idag och uppenbarligen får skylla mig själv)?