Det blev premiär med min Silvalampa ikväll. Hela veckan är lite upp och ner med tider och sÃ¥ – jag kom hem frÃ¥n en snabb fem kilometer precis när jag egentligen borde gÃ¥ och lägga mig. Men det spritter i kroppen sÃ¥ det var skönt att komma ut.

Rundan gick på asfaltsväg och någon kilometer eller två på en gammal skogsväg. Jag koncentrerade mig noga på podden jag lyssnade på men hörde ylande vargar i fantasin. Det är coolt med pannlampa, för jag ser bara vägen framför mig och allt vid sidan av är svart. Jag har ingen aning om fart för jag kan inte relatera till hur snabbt jag passerar saker och ting runt omkring mig. Jag kan bara avgöra beroende på min puls.

Jag springer aldrig sÃ¥ snabbt som sent pÃ¥ kvällen. Inte för att jag är rädd – men för att det är dÃ¥ jag har den där känslan. Den som man vill ha jämt!

När springer du som bäst? Och var? I skogen, pÃ¥ asfalt, pÃ¥ bana? PÃ¥ morgonen, lunchen, eftermiddagen eller kvällen? Själv – eller i grupp?

 Pannlampa // Silva. Kläder med reflexer // Craft.

Höstens finaste tid är förbi, konstaterade jag när jag öppnade ytterdörren för att ta en tur uppför berget. Toppen har inte synts till pÃ¥ hela dagen, där uppe ligger molnen och hovrar. Och björkarna vackra guldkronor ligger utspritt pÃ¥ marken. Vill man ha färg sÃ¥ fÃ¥r man klä pÃ¥ sig den själv…

Jag kunde knappt ha varit mer rosa än vad jag var när jag trädde stavarna om händerna och knallade uppför den klassiska LÃ¥ngsvängen som om vintrarna tar skidÃ¥karna ner mot byn. PÃ¥ skidor är det inga konstigheter, man kan nästan Ã¥ka den i sömnen. I skor – uppför – är det ingen barnlek.

När Karin cyklade med mig förra helgen sa hon ”benen vet inte hur fort jag cyklar” apropÃ¥ att hon körde cross och jag cyklade racer – och vi därmed höll lägre hastighet än när hon bränner av mil efter mil pÃ¥ sin P5:a. SÃ¥ är det när det gÃ¥r uppför ocksÃ¥; kroppen slÃ¥r pulsen i taket oavsett sÃ¥ länge som det är jobbigt nog – oavsett fart.

 Kläder: Craft PXC high function (egentligen för längdskidåkning).

Mörkt, stormigt och regnigt. Jag mindes hur underbart det var att springa i just det vädret förra gÃ¥ngen – sÃ¥ jag hade inga problem att komma ut ikväll. Jag funderade mest över hur jag skulle hÃ¥lla telefonen torr, när det är skitväder behöver jag lyssna pÃ¥ nÃ¥got annat än vindens dunder i mina öron.

Jag var ute i ungefär 40 minuter och hann springa 2 längre tröskelintervaller. Det var sjuhukt länge sedan jag sprang kvalitet eftersom en muskel i ryggen strulat men det kändes bra idag. Det kändes faktiskt fantastiskt. Och det finns inget annat att säga än det som redan sagts i det här inlägget:

Att springa är att leva. Men det behöver ju inte betyda att ju snabbare man springer desto mer lever man. Kanske är det tvärtom. Att den största njutningen infinner sig när man sänker tempot och vågar springa långsamt. När andningen är stabil och man flyter fram i en skön miljö, längs med havet, vid foten av ett berg eller varför inte på en stig i skogen?