Att snöra på sig skorna och sätta lurarna på huvudet. Trycka play på Spotify och kicka igång den där låten som får driv i benen. Att bara ha ett linne på överkroppen, och kanske en tunn, tunn jacka för vinden. Att värma upp med några minuters lätt löpning till backen.

Den där backen som inte behöver vara brant eller lång eller svår eller särskilt imponerande överhuvudtaget. Men som ger nära maxpuls gång efter gång. Att se avtrycken från pigga löparframfötter i gruset. Att trycka ifrån och få till ett flow med teknik och kraft och jävlaranamma.

Att välja några backintervaller på åkern vid sidan om. Åkern där allting har växt rätt så högt och som kräver aktiva fötter och fler små muskler på spänn.

Och sedan, att lägga sig matt platt på gräset och titta upp i sommarhimlen. Med ett andetag som först är tungt och mycket och sedan lätt och lyckligt.

Den känslan.

Oavsett om du tror att du kan eller inte kan så har du rätt. Jag trodde att jag kunde springa en halvmara idag, så då gjorde jag det. Det blev 21 km på somriga vägar med syrener, smörblommor, midsommarblomster och liljekonvalj vid vägkanten.

Hemligheten bakom att träna på att springa långt är att springa så långsamt man kan. Jag blir inte andfådd på mina långpass (med andra ord så springer jag med väldigt låg puls). Men jag är ute och tränar uthållighet och vänjer kroppen och senor och grejer vid långtidsarbete och skapar massor med mitokondrier (kort förklarat så blir kroppen bättre på att omvandla fett och glukos till energi ju fler mitokondrier man har).

Jag lyssnar på folk som pratar när jag springer långpass. Idag blev det både Pensionärsvarning, Alla mina kamrater och lite P1. Solen sken ibland och det blåste tydligen medvind första milen för när jag vände så var det segt och kallt och motvind.

Det kändes rätt så enkelt ändå. Ungefär en mil bort (och ungefär en mil hem) – och en mil klarar jag ju utan problem. Det gäller att lura hjärnan.

Jag och min teamie sprang vårt första gemensamma pass inför Dublin marathon ikväll. Vi trängdes med soldyrkande Stockholmare och parerade grilldoft och skrattande picknickfiltar och sommarfester och några andra löpare och gjorde en gemensam mil.

Det finns inte så mycket att säga om kvällens pass förutom att jag konstaterade att vi sprang ungefär lika fort hela tiden och att vi har grunduthålligheten eftersom vi inte var särskilt trötta efteråt. Jag hade trots den känslan en seghet i huvudet som satte sig i kroppen. En seghet som bromsar trots att jag inte är trött. Men det var inte jobbigare före sista steget än efter första.

Det känns bra. Ett marathon är bara tre varv till på den runda som vi sprang idag. Det känns enkelt. Man måste dra nytta av att lura hjärnan och så.

Före midsommar vill jag dra en halvmara och i juli vill jag ha minst ett pass på 30 km. Jag kommer också att springa ett gäng tröskelintervaller på 10 minuter eller mer.

Idag fick jag också en inbjudan till Helsingborg Marathon. Det kan bli stressigt i höst.