Vilken start på dagen det har varit! Jag vaknade till herrarnas första slalomåk i finska Levi där Andre Myhrer åkte snabbast av alla. Sedan var jag ute och sprang. Det var lika bra att ta tillfället i akt.

Jag hade med mig Ipoden och trippade fram (den nya löptstilen jag försöker anamma känns mer som tripping än löpning) tills musiken tystnade för att musikmanicken hängde sig. Men då hade jag inte så långt kvar hem. Farten höll jag uppe ändå eftersom det var så mycket folk som var ute och gick. Hur menar jag nu, kanske ni undrar? Jo, är det mycket folk ute så är det många att springa om. Efter sista backen hade jag andan högt, högt upp i halsen och kände mig lite trött.

Om jag ska leta tråkigheter så var det väl att trippingen inte flöt på lika bra idag. Det var mest under de sista 5 minutrarna som jag fick till det. I början var benen så tunga att jag inte fick till några kickar. Men det är klart… man kanske ska ha lite fart om man ska hälkicka?

Nu är det dags för frukost och sedan fortsätter sköna söndag med herrarnas andra åk. Heja Andre!

Jacka från Casall. Funktionst-shirt från Craft. Mössa från Peak. Kompressionstights från Casall. Skor och strumpor från Nike.

Jag har precis fått mig en repris på lunchens hallelujahupplevelse. När jag steg ut genom dörren kändes det kallt och rått och otrevligt men 30 minuter senare var det som om världen blivit 15 grader varmare. Jag fick kavla upp armarna och tyckte att omvärlden var rätt så behaglig. Borta var det kalla och det råa, det ruggiga och det gråa. Löpning känns sällan särskilt roligt innan – men det är helt fantastiskt härligt efteråt!

Nu ska här tydligen plockas i ordning (det märks att Grabben kommit hem, han är en sådan där prydligt blå person med struktur och fasta ramar) och sedan blir det lite jobbande med datorn framför TV:n (So you think you can dance börjar ikväll!) och så ska jag fixa med min juldekoration som jag ska få fason på. Glöggen är redan inhandlad!

Jag har så mycket jag vill skriva om den 30 minuter korta lunchjoggen att det skulle behövas mer än 30 minuter för att läsa allt jag vill säga.

Eftersom jag inte sprungit på ett par dagar var jag orolig för hur det skulle gå. Medan jag bytte om funderade jag på om jag överhuvudtaget kommer ihåg hur man gör. Den oron släppte efter 2 steg. Det är bara att sätta ena foten framför den andra. Enkelt! Ja, om allt man bryr sig om är att komma framåt det vill säga.

Jag upptäckte rätt snart att det gick förvånansvärt enkelt att springa på rätt så bra trots avsaknad av löpträning de senaste veckorna. Och eftersom jag ska vrida och vända och analysera allt så började jag fundera på varför. Det är onekligen så att när jag gör ett uppehåll med löpträningen efter att ha tränat rätt så intensivt, så sker utvecklingen av sig självt. Jag blir bokstavligt talat snabbare medan jag sover (eller fikar, jobbar, shoppar…).

Jag funderade också på om det var något jag gjorde medan jag sprang nu, som jag inte gjorde förut. Och jag tänkte på var jag placerade min framfot. Medan jag analyerade den detaljen närmade jag mig en lätt nedförsbacke. Det påtalas ofta att många sätter framfoten för långt fram och att den faktiskt ska vara under kroppen så jag testade. Och jäklarns! Vilken skillnad!

När jag springer rör sig mina fötter aldrig särskilt långt ovanför marken. Hälkickar fascinerar mig. Hur gör de? Men jag insåg att om jag sätter framfoten under kroppen så är det mycket lättare att få till det där aktiva löpsteget och kan kan nog nästan kicka upp till mitten av vaden i alla fall… och inte nog med det – i den där nedförsbacken så var det mycket lättare att få till mer driv i steget när jag tänkte på framfötterna. När jag bara springer på som vanligt så bromsar framfötterna upp farten snarare än driver på den. Vilken formidabel upptäckt jag gjort!