Jag har så mycket jag vill skriva om den 30 minuter korta lunchjoggen att det skulle behövas mer än 30 minuter för att läsa allt jag vill säga.

Eftersom jag inte sprungit på ett par dagar var jag orolig för hur det skulle gå. Medan jag bytte om funderade jag på om jag överhuvudtaget kommer ihåg hur man gör. Den oron släppte efter 2 steg. Det är bara att sätta ena foten framför den andra. Enkelt! Ja, om allt man bryr sig om är att komma framåt det vill säga.

Jag upptäckte rätt snart att det gick förvånansvärt enkelt att springa på rätt så bra trots avsaknad av löpträning de senaste veckorna. Och eftersom jag ska vrida och vända och analysera allt så började jag fundera på varför. Det är onekligen så att när jag gör ett uppehåll med löpträningen efter att ha tränat rätt så intensivt, så sker utvecklingen av sig självt. Jag blir bokstavligt talat snabbare medan jag sover (eller fikar, jobbar, shoppar…).

Jag funderade också på om det var något jag gjorde medan jag sprang nu, som jag inte gjorde förut. Och jag tänkte på var jag placerade min framfot. Medan jag analyerade den detaljen närmade jag mig en lätt nedförsbacke. Det påtalas ofta att många sätter framfoten för långt fram och att den faktiskt ska vara under kroppen så jag testade. Och jäklarns! Vilken skillnad!

När jag springer rör sig mina fötter aldrig särskilt långt ovanför marken. Hälkickar fascinerar mig. Hur gör de? Men jag insåg att om jag sätter framfoten under kroppen så är det mycket lättare att få till det där aktiva löpsteget och kan kan nog nästan kicka upp till mitten av vaden i alla fall… och inte nog med det – i den där nedförsbacken så var det mycket lättare att få till mer driv i steget när jag tänkte på framfötterna. När jag bara springer på som vanligt så bromsar framfötterna upp farten snarare än driver på den. Vilken formidabel upptäckt jag gjort!