Det var dags för mera löpning ikväll. Intervaller på löpband. Jippikayey, eller nåt. Jag har inte riktigt kommit underfund med intervallerna, jag kan gå och tokladda och så går det sådär – och så kan jag tveka inför det, genomföra, och så går det riktigt bra. Lite oförtjänt bra.

Ikväll gick det oförtjänt bra. Jag hade ätit lite för nära inpå, hade skoskav på foten och fick ett av de äldre löpbanden. Men vilket löpband sen! Det var tokbra! Det är lite lägre än de allra nyaste löpbanden och gav mig en bättre känsla. Ibland är image everything – på löpband är känslan everything, för att skriva lite swenglish.

Jag körde ett slags trappintervaller. Först 1 minut, sedan 2, 3, 4, 5 och 7. Den sista skulle egentligen varit 6 men det gick så grymt bra så den sista minuten vred jag upp hastigheten ett snäpp, lyssnade på Scooter på Ipoden och bara log. Känslan i kroppen var fantastisk. Löpningen flöt på, lätt och rytmiskt, och jag rös över hela kroppen.

Efter intervallandet gick jag och letade fram en stepbräda, ställde upp den på högsta nivån och körde lite jämfotahopp. Dels snabba hopp (upp-ner-upp-ner utan att riktigt ”landa”) och även hopp där man landar i en benböj på både bräda och mark. Jag körde även några burpees men det var rätt jobbigt. Jag hade en tanke om att göra 100 men jag vet inte hur jag tänkte där. Någon gång inom en snar framtid ska jag fanemig ägna ett helt pass åt att köra burpees och då ska jag göra 100. Sådeså.

När jag hoppat klart tänkte jag bränna av 10 minuter intervaller till så jag ställde mig på ett annat löpband och satte igång det. Men då gick det inte alls. Det kändes tungt och tråkigt och motigt, så jag slutade. Istället plockar jag med mig känslan från mitt nya favoritband och leendet från intervallminut 7.

Jag hittade en snygg träningströja igår som jag köpte. Den är knallgul i bekväm loose fit-modell och kommer från Etirel. 180 pix på Intersport. Jag tokgillar gult!

Nu har jag gjort det: premiärsprungit med de nya skorna. Snöstormen utanför dörren kom perfekt till lunchlöpturen och hade bäddat min rätt så snälla löparslinga med ett lager snö ovanpå den ihopsjunkna blandning av is och snömodd som låg där förut. Snön är tung och fuktig och det som virvlade runt i luften var inte decemberlätta mjuka snöflingor utan strösocker som bits i både ögon och kinder när det är motvind.

Tack vare vädret hade jag lunchtimman för mig själv. Jag mötte några stackare med hund men de var inburrade i tjocka dunjackor. What a perfect day for a run med greppiga skor tänkte jag och förvånades över att det förvisso blåste och snöade – men att det inte var så kallt.

När jag springer med nya skor – särskilt med skor som är så upphåsade och ”speciella” som dessa – är det klart att man analyserar från steg 1. Hur känns det? Hur känns dom? Vad händer när jag springer såhär? Sådär?

För det första så märks det att skorna är greppiga. Jag tog några steg på parketten hemma och de suger sig fast i golvet och låter som ett par spikskor. Grabben blev förskräckt och trodde att hela golvet var förstört. För det andra så är dessa skor ganska smala i modellen enligt spec och sådant brukar oroa mig. Men det märkte jag inte alls av när jag sprang. Enligt rekommendation beställde jag skorna i 1 storlek större än min normala storlek och jag vet inte jag. Skon är rätt långsmal i tån men mina fötter är rätt bredhuggna därfram. Det finns således en del outnyttjad space i tåpartiet men jag vet inte riktigt vad jag ska med det till? 1/2 storlek större än vanligt hade kanske varit bättre. Däremot är skon så pass lätt och smidig att det känns både normalt och behagligt att ha den här storleken.

Jag sprang på nysnö idag. Här och var fanns en del hjulspår från bilar som kört före mig. I vanliga fall hade jag aktivt letat upp spåren och sprungit i dem. Idag sprang jag lätt och glatt lite varstans. Greppet är bra med dessa! De funkar toppenbra på snö – och ännu bättre på is! Jag letade upp en slänt som jag vet var isig innan dagens nysnö och tog mig uppför den utan att halka. Det är fortfarande jobbigare att springa på snö än på barmark, men skillnaden är mycket mindre i dessa skor.

När jag sprang på snön så märkte jag inget negativt med att jag sprang med en lätt sko. Jag tog några steg på asfalt under en bro och då märks skillnaden mer: skon blir stummare (eller om det är mina ben?). Dagens pass var ungefär 30 minuter långt men jag ser fram emot att dra ut med dessa skor på en timmeslång löptur till att börja med. Jag har aldrig sprungit i något annat än tunga, dämpade Volvoskor så det blir till att ta ett steg i taget med dessa nya X-talons.

När jag kikade på alla skorna som stod i skohyllan på Löplabbet vid Heden i Göteborg så slog det mig 2 saker: 1) många skor har rosa detaljer 2) den coolaste skon heter Saucony ProGrid Triumph. Den är inte rosa någonstans. Den är svart och orange. Och den är självlysande! Hur ballt och funktionellt är inte det? Reflexer i all ära men det skulle vara skoj att springa runt med självlysande skor istället. Lite som på slutet av förra århundradet liksom!

Jag köpte ett par Triumph förra året och älskade dem. De satt hur bra som helst och funkade hur bra som helst. Tyvärr blev de kortlivade i min ägo eftersom jag envisades med att springa i sunkig mark med dem alltför många gånger (så nu måste jag väl ha ett par nya?)…