Det var dags för mera löpning ikväll. Intervaller på löpband. Jippikayey, eller nåt. Jag har inte riktigt kommit underfund med intervallerna, jag kan gå och tokladda och så går det sådär – och så kan jag tveka inför det, genomföra, och så går det riktigt bra. Lite oförtjänt bra.

Ikväll gick det oförtjänt bra. Jag hade ätit lite för nära inpå, hade skoskav på foten och fick ett av de äldre löpbanden. Men vilket löpband sen! Det var tokbra! Det är lite lägre än de allra nyaste löpbanden och gav mig en bättre känsla. Ibland är image everything – på löpband är känslan everything, för att skriva lite swenglish.

Jag körde ett slags trappintervaller. Först 1 minut, sedan 2, 3, 4, 5 och 7. Den sista skulle egentligen varit 6 men det gick så grymt bra så den sista minuten vred jag upp hastigheten ett snäpp, lyssnade på Scooter på Ipoden och bara log. Känslan i kroppen var fantastisk. Löpningen flöt på, lätt och rytmiskt, och jag rös över hela kroppen.

Efter intervallandet gick jag och letade fram en stepbräda, ställde upp den på högsta nivån och körde lite jämfotahopp. Dels snabba hopp (upp-ner-upp-ner utan att riktigt ”landa”) och även hopp där man landar i en benböj på både bräda och mark. Jag körde även några burpees men det var rätt jobbigt. Jag hade en tanke om att göra 100 men jag vet inte hur jag tänkte där. Någon gång inom en snar framtid ska jag fanemig ägna ett helt pass åt att köra burpees och då ska jag göra 100. Sådeså.

När jag hoppat klart tänkte jag bränna av 10 minuter intervaller till så jag ställde mig på ett annat löpband och satte igång det. Men då gick det inte alls. Det kändes tungt och tråkigt och motigt, så jag slutade. Istället plockar jag med mig känslan från mitt nya favoritband och leendet från intervallminut 7.

Jag hittade en snygg träningströja igår som jag köpte. Den är knallgul i bekväm loose fit-modell och kommer från Etirel. 180 pix på Intersport. Jag tokgillar gult!