Den är nästan här på allvar. Den där välgörenhetstrenden som är så starkt rotad i USA. Jag har många gånger tidigare kombinerat träning och välgörenhet. Jag tycker det är en sjukt bra kombination för att involvera både mig själv och min omgivning. Jag har cyklat i 24 timmar, anordnat träningsevent för Stadsmissionen och Rosa Bandet och så har jag bland annat sprungit Aidsloppet.

I år kan man förutom Kistaloppet också springa Skärholmsloppet. Kistaloppet är 10 km och går av stapeln i höst medan Skärholmsloppet är 5 km och springs i vår. Bakom loppen står Löparakademin som jobbar med löpning som ett verktyg att nå ut till ungdomar i förorten och arbeta med personlig utveckling. I båda loppen springer man genom gallerior vilket gör själva banan till en upplevelse i sig. Anmäler man sig innan sista januari kostar loppet 99 kr!

Är man ett fan av det där med att göra en god sak ska man såklart springa det här loppet månaden efter. Från 5 till 50 på 4 veckor!

Jag tänkte att vi skulle ägna 2012 åt jobbiga grejer så jag skapade ett event genom Vägen till toppformgruppen som heter Jävligt jobbig löpning. De där 4*4-intervallerna jag pysslat med var en liten droppe i kranen. I det jävligt jobbiga intervallpasset ligger man på en hög jobbighetsgrad under 37 minuter. Intervallerna, totalt 11 till antalet var uppbyggda enligt följande minuter: 1, 2, 4, 6, 4, 2, 4, 6, 4, 2, 1. Mellan varje intervall fick man vila hälften så lång tid som intervallen man nyss sprungit. Efter 6-minutersintervallen var vilan 3 minuter, efter 1-minutersintervallen var vilan 30 sekunder osv.

Kul va!

Jag sprang intervallerna längs med Prins Bertils stig med en ridå som var alldeles knallrosa. Ungefär som här. Det var helt magiskt! Tänk att en solnedgång kan se ut just sådär efter en rätt grå söndag i januari. Det är ögonblick som dem som gör 100 mil i bilen över en helg det bästa man kan tänka sig.

Som så många andra gånger när jag springer intervaller hade jag Grabben som sällskap. Han har koll på minutrar och har blivit extremt duktig på att motivera mig. Fast det har tagit lite tid och arbete. Nu vet han exakt vad som får mig att orka hela vägen – och vad som gör mig förbannad. Det är små, små saker. Som att han hela tiden ligger steget bakom, som att han hela tiden pratar mig genom intervallen och berättar om alla möjliga grejer eftersom han vet att om jag fokuserar på att lyssna så glömmer jag att det är lite jobbigt. Som att han pratar om tiden jag har sprungit, och tiden som är kvar – på exakt rätt sätt. Att säga att halva intervallen är sprungen kan sägas på många olika sätt. Han väljer det han numer vet funkar på mig. Och han säger smarta saker som ”spendera den minut du har kvar på bästa sätt för du vet att det kommer vila efteråt”. Det är då jag glömmer att jag hållit farten i 5 minuter och egentligen är trött – för jag vet att 1 minut är kort och att den är till för att springas snabbt. Så bra är han.

Det är skönt att ha lämnat fredag den 13 bakom sig. Bilder är tagna för att överklaga de 2 p-böter jag fått. Fläcken på den vitlaserade ekparketten är nästan borta. Och så kom vi helskinnade ner till Halmstad. Jag hade så mycket otur igår morse att jag var lite orolig inför resan ner. Vad mer skulle kunna hända liksom? Det enda som fortsatte dåligt under gårdagen var att det ekologiska utbudet på ICA Smålandsstenar var skralt. Det jag hittade i ekoväg var ekologisk tacokrydda. Resten fick bli så som det blev, inklusive den färdiggjorde kladdkakan. Fredagsskumpan var för övrigt inte heller ekologisk. Men väldigt god!

Lördagen den 14:e har börjat bra. Solen skiner och morgonjoggen är sprungen! Det märks att diverse Emil och Berit och allt vad de heter härjat runt. Min vanliga runda såg skändad ut. Skadad. Grova traktordäck som djupa sår. Träd som fallit och vegetation som var bruten. Men naturen repar sig. Det blir inte som förr – men det blir på ett annat sätt. Allt är föränderligt. Både landskap och liv.