Sara som skriver Amazing Days bjöd in mig och Åsa till ”Coffee run” i Tyresö och i ösregn rattade vi dit bilen efter jobbet. Saras Coffee run går ut på att bjuda hem de man vill och visa sin favoritrunda. Den vi bjöds på idag i Tyresöskogarna var riktigt härlig!

Det är något alldeles särskilt med att springa i skogen – det är rogivande och prestationslöst. Hit återvänder jag gärna för mer löpning. Lyxlöpning, alltså löpning som är värd en utflykt, ska man inte snåla med. Det är sådana grejer som piggar upp i vardagen!

Själva löpningen tog ungefär en timma – sedan ägnade vi desto mer tid till själva coffee-delen. Sara hade ordnat med härlig middag med en god kopp kaffe som pricken över i – tusen tack! När det egentligen var alldeles för sent åkte jag och Åsa hem igen och jag konstaterar att även den här tisdagen blev riktigt bra!

Jag, Sara och Åsa

Morgnar. Jag gillar dem! Jag gillar när de är långa så att mycket hinns med. Sovmorgon. Morgonjogg. Långfrukost. Ungefär som idag. Jag vaknade vid 8 av att det var alldeles vitt ute. Mjölkigt disigt. Så jag gick upp strax före 10. Knöt på mig skorna. Satte igång Jillian Michaels senaste podcast. Stack iväg. Mötte några stackars hundägare. Blev inte klok på om det regnade eller inte, det hängde liksom bara i luften. Kom hem. Rufsig i kalufsen. Duschade medan Grabben kokade gröt. Toppade den med blåbär och jordnötssmör. Åt medan dagen fortfarande inte vaknat till liv där utanför. Ibland är det skönt att ha det så. Typisk söndagskänsla.

Skor // Adidas Marathon 10

Jag har inte sprungit långt på länge. Ja, på flera år. Förut var jag en sådan som sprang ultra. Jag har minnen från ett spontant marathon i Halmstad en sommardag. Jag minns mina 8 mil i Trollhättan natten efter midsommarafton. Nu harvar jag mest runt på 5-kilometersrundor. Jag tycker att en mil är långt.

I min almanacka står nedskrivet ett lopp som är lite annorlunda. Tjejmarathon. 50 km i juni. Ett välgörenhetslopp för utsatta kvinnor i Afrika där pengarna går till ett riktigt projekt och riktig hjälp. Just tack vare Tjejmarathon finns det en anledning för mig att börja springa långt igen.

Jag sprang ungefär 2 mil för ett år sedan. Det var senaste gången (vad jag minns). Då sprang jag 2 mil fördelat på 2 pass. I morse gjorde jag comeback. 21 km före frukost. I isande kall motvind – och på sina håll (men alldeles för sällan) tacksam medvind. 21 km senare stramade benen lite, men i övrigt var jag rätt så obrydd. Det är nämligen inte så jobbigt att springa långt – om man springer långsamt.

Det jag tycker är allra jobbigast med att springa långt är att jag blir så kall. Det är som om kylan fastnar i själen. Jag är ordentligt klädd, duschar länge och dricker varmt – men ändå är jag kall på insidan. En jobbig känsla som sitter kvar i minnet och som gör långpassen jobbiga att komma ut på. Men känslan efteråt är oslagbar!

När jag kom hem unnade jag mig en frukost av bästa slag. 2 ägg och kiwi, jordgubbar, vindruvor, blåbär och hallon tillsammans med en klick jordnötssmör i mitten. Jag har funderat på det där med unna och ska skriva om det lite senare när tankarna klarnat lite mer.