Idag alltså. Jag har verkligen inte varit mitt bästa jag. Valde att jobba hemifrån eftersom jag förmodligen äntligen ska få fiber i min lägenhet och folk skulle komma och borra. Jag längtar till den dag då jag inte behöver surfa med mobilen inkopplad i datorn! Tänk vad mycket snabbare allt kommer gå! Vad mycket mer tid jag kommer få över till annat!

Mot eftermiddagen började jag få huvudvärk och kände mig allmänt konstig. Inte hungrig, inte mätt, inte törstig, inte nöjd. Valde bort Nike Run Club och gick ut och sprang på pricken klockan 17 och redan då var det alldeles bäckmörkt. Kroppen kändes märklig och olustig och det blev en extremt långsam 30-minutersrunda. Inte ens en vettig bild kunde jag få till. Och av min planerade gymträning blev det heller ingenting. Oh well. Life!

Det var rätt så länge jag tog sällskap av Jillian Michaels. Hon brukar annars följa med mig runt Riddarfjärden om kvällarna. Jag springer och lyssnar – hon pratar. I somras glömde jag bort det. Sedan försvann det liksom ur mitt medvetande. Tills ikväll. Jag hämtade hem alla podcasts som jag missat (de är gratis – sök på The Jillian Michaels show) och så sprang jag iväg. En sväng runt halva Kungsholmen.

Jag hann se en irländsk varghund och 3 råttor. Irländska varghundar är imponerande. Så även denna – som gick bredvid sin matte som var rätt kort. Hunden nådde henne till långt över armbågen. Det är som om jag skulle stå bredvid en islandshäst ungefär tänkte jag. Okej kanske inte riktigt…

De 3 råttorna var mindre imponerande. 2 av dem fick jag syn på i ögonhöjd när jag skulle ta några trappsteg upp. Den andra gjorde mig sällskap vid ett övergångsställe. Tur att Jillian pratade om något annat riktigt intressant just då.

Underställ // Craft. Mössa // Lundhags.

Jag tog extra lång sovmorgon i morse. Låg ett tag och funderade på vad jag skulle göra. Dividerade med mig själv om var jag skulle springa. Och när. Och bestämde mig för att åka till Hellas. Jag var på rätt bra humör.

Och jag åkte till Hellas och märkte snabbt att jag var långt ifrån ensam där. Och jag började springa efter de gröna skyltarna på milspåret och trängdes med lite mountainbikefolk. Och jag blev med ens på sjukt dåligt humör. Jag sprang och tänkte arga tankar om sådant som hänt i just Hellas förut. Om nånannanism i sanband med NYC Marathon och Sandy. Om mountainbikecyklister som gjort att det där jäkla gröna spåret är rena rama leran här och var.

Min mentala förmåga är extrem. På gott och ont. Just idag var det på ont. Jag har en del dåliga minnen från Hellas – så andra negativa tankar som råkar ligga och ruva i huvudet kommer lättare till liv där ute. Det är såklart inte mountainbikefolkets fel att det är lerigt i spåret. Det har ju regnat. Det är blött överallt i Hellas, även där inga mountainbikecyklister finns. Och det är ju superbra att alla är ute till skogs, springandes eller cyklandes.

Och så var det frågan om nånannanism. Nånannanism går ut på att man alltid tycker att alla andra ska göra något – men men inte sig själv. Ta alla löpare i NYC till exempel. Loppet är inställt – och vi gnäller om att de borde fokusera på att hjälpa till istället. Vi sitter här i Sverige och klagar på att löparna är bittra för hallå det handlar ju bara om ett lopp. Men ärligt talat, hjälpinsatserna i USA (och glöm för guds skull inte Haiti och alla ställen därimellan) behöver pengar mer än något annat. Och då har du och jag och varenda jävel på jorden som inte gjort allt man kunnat under lång tid för att anta sitt livs utmaning i NYC också alla förutsättningar för att hjälpa till. I NYC samlade löparna ihop 3 millioner dollar första dagen. Och vi sitter här och tycker att allt ska göras av alla andra hela tiden. Såhär skrev skribenten och löparen Toby Tanser på Facebook, det gav upphov till mina tankar om nånannanism. Oavsett vad löparna nu väljer att göra i NYC så kommer de göra fel sak enligt alla som inte är där. Tough luck.

Nånstans ute i Hellasskogen tyckte naturen att jag skulle skärpa till mig så det började hagla. Då vände jag och sprang samma väg som jag kommit. Och under de 2 sista kilometrarna släppte ilskan. När jag satte mig i bilen för att åka hem lämnade jag alla negativa tankar utanför bildörren. Fast jag svor en sista gång över en mörkgrön Chrysler som parkerat så sjukt nära min förardörr att jag knappt kunde komma in. Sedan åkte jag därifrån.