Burgare alltså. Finns det något godare? Eller jo, allt beror ju på såklart. Framförallt beror det på burgaren.

Häromdagen gjorde jag en burgare utöver det vanliga. De klassiska tillbehören; såsom tunna ringar av rödlök och skivad tomat, smakade precis som på vilken annan schysst burgare som helst. Men lime- och basilikamayon var något alldeles extra och passade perfekt med den här laxburgaren. Och den var dessutom riktigt enkel att blanda ihop.

Men vi tar det från början: det här är ett inlägg jag gör tillsammans med Cervera som just nu har en kampanj som heter Kickstart. Förra veckan gjorde jag en färgsprakande blueberry bowl (hurra för svenska superbär!) – och idag tänkte jag som sagt bygga en grym burgare.

När jag gjorde min blueberry bowl använde jag en Oster Versa blender från Cervera – och den här gången använde jag en stekpanna från Anders Petter ur Cerveras sortiment. Matlagning blir roligare (för att inte tala om enklare) med bra grejer och då är en bra stekpanna, en bra blender och framförallt riktigt bra knivar det som jag tycker är viktigast i köket. Sedan är det såklart kul att ha en sådan här rolig grej som min bloggkollega Anja använde för att göra ”zoodles” – för att hålla matinspirationen på topp.

Nu kan du vinna just smarta saker till köket: kika in här och var med och tävla hos Cervera! Första pris är ett riktigt dunderpris: Electrolux Power blender Master Piece, Spirelli spagettislicer från Gefu, Kyocera Mandolin och en belagd stekpanna 28 cm Stenfors från Anders Petter (värde 4396 kr). Andra pris är en Electrolux Råsaftcentrifug och tredje pris är en belagd stekpanna 28 cm Stenfors från Anders Petter – samma som jag använde för burgarna.

För att tävla skall du lägga upp en bild på din favoritsmoothie på Instagram med hashtaggen #kickstartcervera. Tävlingen pågår fram till den 21 februari – gå in och kolla här för all information!

Men åter till min burgare. Visst ser den god ut:

Det är första gången jag gör burgare på lax – men inte den sista. Det är så enkelt och så gott! Till den här burgaren bakade jag dessutom glutenfritt bröd; ett recept som jag hittade hos Anja.

För själva laxburgarna använde jag frysta laxfiléer i portionsformat. När de tinat lade jag dem i en blender tillsammans med 1 ägg och basilika. Basilika var det genomgående temat på den här burgaren!

Jag drog några varv med pepparkvarnen och strösslade salt över laxfärsen innan jag formade den till två runda biffar och lade dem i stekpannan.

Medan laxen stektes i pannan rörde jag ihop mayon. Det är nu du ska läsa extra noggrant för det här var så himla gott.

För lime- och basilikamayon behöver du: majonnäs, basilika, lime, vitlök samt salt och peppar.

Hur mycket majonnäs du behöver är ingen exakt vetenskap utan beror på tycke och smak, men sikta mot att blanda ihop drygt 0.5 dl majonnäs, en halv pressad lime, en liten klyfta pressad vitlök och några basilikablad som du finhackar och rör ner i mayon.

När jag bygger burgare börjar jag alltid med ett salladsblad på brödet och sedan två tomatskivor. Sedan laxen, skivad rödlök, mayo, lite fler basilikablad och till sist den andra halvan av brödet.

Jag kan tänka mig att avokado hade varit riktigt gott på den här laxburgaren också! Hur mycket grejer man vill ha med i sitt burgarbygge beror lite på vilken svårighetsgrad man önskar när man äter den. Packa in burgaren i smörgåspapper för praktisk ätning – eller ät med kniv och gaffel.

Ska du servera riktigt höga burgare kan det vara en bra idé att sticka en grillpinne genom hela burgaren så håller den formen ända fram till första tuggan.

Detta inlägg är i samarbete med Cervera. Alla åsikter är mina egna.

Efter varje gång jag åkt längdskidor och ska greppa mina alpinskidor tänker jag fan vad tunga de är. Ursäkta svordomen men den ingår nästan alltid i min tanke, så du får stå ut med den här.

När jag langade upp skidorna på ena axeln och promenerade hemåt från VM8:an så tänkte jag att skidor är ett riktigt bra redskap för styrketräning. Mycket bättre än längdskidor; men längdskidor skulle å ena sidan fungera bra som substitut för ett kvastskaft som är ett bra redskap för rörlighet. Den fotosekvensen får komma på bloggen någon annan gång – nu fokuserar vi på styrkan!

Alpina skidor, med sin tyngd, funkar riktigt bra för allehanda pressar, oavsett om du står still på marken eller gör benböj eller utfallssteg. De är också ett utmärkt redskap för att bygga bålstabilitet genom axellyft framåt och om du har mycket plats runt omkring dig kan du hålla dem rakt fram med starka armar och göra utfallssteg med sidotwist – vilket också är bra coreträning.

Bicepscurls är kanske den allra enklaste övningen, förutom axelpressarna då. Du kan också göra drag till hakan och omvända flyes med en skida i varje hand. Eller varför inte good mornings (stående ryggresningar) eller rodd med fälld höft.

Har du fler bra tips på styrkeövningar man kan göra med ett par skidor? Utifrån några enstaka övningar kan man sätta ihop en mängd olika cirklar och få ett riktigt bra skidpass.

Det kan vara på sin plats med en liten varning när det gäller alpina skidor. Tänk på att kanterna ofta är riktigt vassa så att du inte gör illa dig – eller skadar dina handskar.

Jag gillar att lyfta allehanda grejer, och att slå på traktordäck och sådant. Läs det här till exempel:

> den gången då jag lyfte tegelstenar

> ett bra styrkepass med en bänk som enda redskap

> ett inlägg om att träna utan gym, med ett gäng bra länkar

Bicepscurls:

Vanliga axelpressar:

Utfallssteg med skidor på raka armar:

Turspåren i Edsåsdalen kan vara södra Årefjällens bäst bevarade hemlighet. Oftast är det motionsspåren som syns genom appar som Skidspår (man måste klicka sig vidare till ”spårstatus” för att se att det finns fler spårade rundor) – men turlederna är lika fint spårade de! Och då öppnar sig fantastiska möjligheter att komma upp på fjället och åka längd!

Jag valde den längsta rundan för gårdagens skidåkning i Edsåsdalen: Älgbergsrundan. Den är 19 km från starten i Edsåsdalen, men jag parkerade i Dalen och då blir den några kilometer kortare. Att parkera i Dalen är för övrigt ett bra tips om du kör bil till Edsåsdalen; här finns mer plats att parkera och så ligger spåren mycket närmre.

Älgbergsrundan (som är skyltat med nummer 122) är en rödmarkerad led, men det beror enbart på längden (19 km) – annars är den rätt så flack enligt beskrivningen av spåret. De första fyra kilometrarna går uppför genom granskog och det är segt men ändå riktigt fint eftersom snön ligger tung på granarna.

Jag kände att jag måste stanna hela tiden för att fota, vilket inte gör så mycket eftersom jag ju skulle åka långsamt enligt punkt 2 i det här blogginlägget. Kolla, såhär fint är det:

När granarna glesade ut och det blev kalfjäll istället så tog jag turens första riktiga paus och drack lite av den varma rödvinbärssaften som jag värmt och hällt i en sådan där klassisk midjeväska man har när man åker längdskidor. Jag var så himla tacksam att jag packat med det.

Jag hade också ett par extra vantar med mig (Marit Björgens skidhandskar för att vara exakt) – och min kamera såklart: en Canon G7X som följer med på sådana här fjälläventyr. Typ som det i somras när jag också var i Edsåsdalen och sprang Grofjällsrundan.

Ibland satt det som små älgmärken på ledkryssen och jag blev full i skratt vid ett tillfälle för precis vid ett sådant älgmärke var det djupa spår från något som tveklöst var älg. Men det var ett tag sedan som den hade klivit över spåret för avtrycken var lätt översnöade.

Igår kom det nästan en decimeter snö vilket gjorde att spåret var lite fluffigt och löst. Vanligtvis finns det en skejtbedd bredvid de dragna klassiska spåren men det hade inte hunnits med till idag. På vägen tillbaka till spårcentralen var det bara att stå stadigt i spåret eftersom det inte fanns så mycket plats utanför att bromsa på. Eller, den gången jag försökte så blev det en fin face plant rätt ner i djupsnön.

Såhär såg det förresten ut upp mot kalfjället när träden glesade ur. Blå himmel och massor av snö:

Om jag ska vara ärlig så är längdskidåkning det jobbigaste jag vet. När jag åker längd så har jag aldrig musik eller podcasts i öronen (till skillnad från när jag springer) utan det är bara jag och mina egna tankar och naturen runt omkring. Precis som med landsvägscykling så är det svårt att åka på halvfart. Det är all in som gäller; och då blir det antingen jättejobbigt – och när det inte är särskilt jobbigt alls så är det för att jag står still och försöker få fatt på krafterna igen.

Det är också enorm skillnad på när det går uppför och utför. När jag började åka var klockan runt 13 och under de första kilometrarna undrade jag om jag skulle hinna hem innan det blev mörkt. Men det gjorde jag ju; det går bevisligen fort när det går utför…

Jag börjar trivas bättre och bättre med mina Fischer längdskidor med skin – alltså den nya generationens vallningsfria skidor som det pratas mycket om nuförtiden. Det är så skönt att bara klä på sig, grabba tag i skidorna och gå ut – utan att oroa sig över vad det är för grader och hur snön är. Det är bara att åka. Jag är helnöjd med mitt köp!