Imorse åkte jag till Simstadion – enligt plan. Jag funderade länge och väl på om jag skulle ta med mig springkläder också, just in case. Men i mitt nyvakna tillstånd gjorde jag inte det. Det var dumt.

Molnen hängde mörka och elaka på himlen när jag parkerade bilen bredvid en livräddarjeep. Det var tomt på vägarna – men nästintill fullt på parkeringen och i bassängen trängdes folk till höger och vänster. Det var bara i den närmsta plaskdammen som det var gott om utrymme. Mitt mod sjönk. Jag var inte där för att bada, jag var där för att simma! Och jag gillar inte simträngsel…

Så vet ni vad jag gjorde? Jag åkte hem!

Istället för att ha simmat en sväng har jag nu käkat min sedvanliga sommarfrukost på jordgubbar, avokado och lite annan frukt med kokosflingor, hasselnötter, honungsrippel och turkisk yoghurt. Nu ska jag klura ut en alternativ träningsplan för dagen! Vad ska ni träna?

När jag sprungit längs med min älskade uttjatade Prins Bertils stig i Halmstad har det alltid varit kvantitet för benen – men oändliga mängder kvalitet för själen. Jag har aldrig sprungit stigen och tryckt på. Jag har alltid lunkat runt och tittat på allt det vackra. Ikväll var tanken att göra både och. När jag lämnade Tylösand för att ta mig in till centrum till fots tänkte jag mig resan som en enda lång fartlek.

Efter 50 minuter fartlekande, där farthöjningarna låg på mellan 10-15 minuter, kände jag mig trött. Att fartleka sig uppför backar tar på krafterna. Energin som tidigare låg och skvalpade högt upp i benen hade nått sin bottennivå men det som höll mig vid gott mod var att jag tydligt kunde se den kariktäristiska sisternen som tornade upp sig i Östra hamnen. Det var dit jag skulle – och det var inte långt kvar nu.

Jag funderade ett slag på om jag skulle gå men nej. Nej! Att ta sig fram springandes, även om det går långsamt, går sjukt mycket snabbare än att gå. Hela sträckan kändes oändligt mycket kortare idag än när jag och Nilla gick den i lördags. Då gick vi i timmar. Idag sprang jag den på runt 80 minuter – vilken skillnad! Ändå var jag mycket piggare i kroppen nu än då, trots låga energinivåer.

Jag var glad att Ipoden hade tokslut på kräm. Det gick stora vita gäss på havet och vågorna dånade och rullade mot land med en enorm kraft. Fåglarna kvittrade och solen stod lågt på himlen och gav världen den där guldgula glansen som gör allt lite vackrare och lite mysigare. Dunka-dunka i öronen hade förstört allt det där. Jag är glad att jag istället fick uppleva det.

Jag har gett mig fan på att ge alla som kommer och besöker mig i Halmstad en guidad tur längs med Prins Bertils stig. Jag kan inte alla infoskyltar utantill än, men jag vet att längs med stigen så begicks en av de största slagen under vikingatiden. Över 300 skepp låg där ute och fightades. Hallänningarna förlorade mot norrmännen trots att flottan var dubbelt så stor. Så kan det gå. Jag och tränings-Nilla, som är här på helgbesök, gick också. Stackarn. I 3 timmar gick vi. Hon med svullen handled som snart ska opereras – och jag pigg och glad och utan krämpor men med träningsvärk i rumpan. Jag sa att ”snart är vi framme”, ”snart hittar vi en bänk i skuggan”, ”snart är det inte lånt kvar”. Jag har nog förlorat min trovärdighet hos Nilla. Men hon höll humöret uppe som en riktig muntergök och jag tror vi båda delar uppfattning om 2 saker: 1) Det är skönt att röra på sig. 2) När man rört på sig länge så är det skönt att ligga ner.

Prins Bertils stig var lika vacker som alltid – men jag gillar den nog bättre under våren och hösten. Då är naturen mer kratfull. Nu är den mer vackert mesig.

Målet var att ta oss till Tylösand. Dit kom vi till slut. Vi undvek att lägga oss i ”heta hörnan”. Där var det alldeles för mycket folk. 1 kilometer längre bort hade vi flera kvadratmeter sandstrand helt för oss själva så där fick duga gott. Havsvattnet höll friska 21 grad och vi badade tillsammans med halva stranden och 2 ofarliga maneter. Det var friskt och uppsvalkande. Och något varmare när man doppade sig andra gången – jämfört med första.

Nilla konstaterade att hon fått sig en sisådär 10 nya fräknar, men jag tror hon får lägga på några nollor. Själv har jag slutat räkna mina. Det finns inte siffror nog.

Vi skippade after beachen på Solgården i Tylösand och tog den hemma på balkongen istället. Vi firade den soliga härliga dagen med skumpa – och salta pinnar som återställde saltbalansen i kroppen. Jag och Nilla har kommit överens om att dricka 1 drink för varje kilometer som vi gått idag. Det blir fler än 12 stycken. Vi får se hur det blir med den saken…

PS. Till snygga Emliscious: du efterfrågade många bilder. Jag hoppas du är nöjd med vad jag åstadkommit idag? DS.