När jag sprungit längs med min älskade uttjatade Prins Bertils stig i Halmstad har det alltid varit kvantitet för benen – men oändliga mängder kvalitet för själen. Jag har aldrig sprungit stigen och tryckt på. Jag har alltid lunkat runt och tittat på allt det vackra. Ikväll var tanken att göra både och. När jag lämnade Tylösand för att ta mig in till centrum till fots tänkte jag mig resan som en enda lång fartlek.

Efter 50 minuter fartlekande, där farthöjningarna låg på mellan 10-15 minuter, kände jag mig trött. Att fartleka sig uppför backar tar på krafterna. Energin som tidigare låg och skvalpade högt upp i benen hade nått sin bottennivå men det som höll mig vid gott mod var att jag tydligt kunde se den kariktäristiska sisternen som tornade upp sig i Östra hamnen. Det var dit jag skulle – och det var inte långt kvar nu.

Jag funderade ett slag på om jag skulle gå men nej. Nej! Att ta sig fram springandes, även om det går långsamt, går sjukt mycket snabbare än att gå. Hela sträckan kändes oändligt mycket kortare idag än när jag och Nilla gick den i lördags. Då gick vi i timmar. Idag sprang jag den på runt 80 minuter – vilken skillnad! Ändå var jag mycket piggare i kroppen nu än då, trots låga energinivåer.

Jag var glad att Ipoden hade tokslut på kräm. Det gick stora vita gäss på havet och vågorna dånade och rullade mot land med en enorm kraft. Fåglarna kvittrade och solen stod lågt på himlen och gav världen den där guldgula glansen som gör allt lite vackrare och lite mysigare. Dunka-dunka i öronen hade förstört allt det där. Jag är glad att jag istället fick uppleva det.