Jag är frälst.

Lek med fart

Varenda gång jag springer Prins Bertilstigen mellan Halmstad och Tylösand blir jag lika förvånad. Det måste nog vara paradiset på jorden. Glöm alla Söderhavsstränder. Det är på Prins Bertilstigen som livet är underbart. Även om man springer fartlek med trötta ben. Eller kanske just därför.

Jag och grabben hade bestämt träff med Ultra-Fredrika strax före lunch idag. Jag föreslog fartlek och den övriga duon verkade nöjd med förslaget. Tanken var att springa 3-4 kilometer bortåt och sedan vända hem. Men det blev 5 kilometer bort och lika många tillbaka. Vi turades om att bestämma hur fartlekarna skulle se ut. Från ruscher på 30 meter till 1-2 minuters tempoökning. Både underhållande och roligt.

Bredvid oss dÃ¥nade havet med vÃ¥gor som slÃ¥g hÃ¥rt mot klippor och stenar. Rhododendronparken (min favorit) erbjöd ett stilla lugn och intrycket av att springa mitt i en regnskog och den karga strandremsan med klippor och stenar bjöd pÃ¥ känslan av dramatik och äventyr. Prins Bertilstigen kan aldrig bli trÃ¥kig – bara jobbig!

>

Under hela veckan har jag har vridit och vänt på ett beslut jag ännu inte kunnat fatta. Ska jag åka ner till Halmstad under midsommarhelgen (d.v.s. imorgon) eller ska jag stanna i Stockholm. Jag har funderat, jag har vägt fördelar, jag har letat magkänsla och jag har kollat SMHI. Oavsett vilken ände av landet blir så kommer helgen snarare bestå av superträning än midsommartårta (däremot kommer jag äta många jordgubbar). Fredrika planerar nämligen intensivträningshelg på Sveriges riviera (grabbens tjat om att Halmstad är sååå fantastiskt har smittat av sig på mig) till helgen, medan Coola Karin (och kanske Funrun?) springer 54 km med Team Fakta i Stockholm på söndagen. För egen del verkar beslutet omöjligt. Jag måste nog våndas lite till och sova på saken till imorgon bitti.>