Halmstad

Tor 17 jul: Mjölksyra i knäna

Vintern är långt borta, men jag har besökt skidbacken ändå.

Backträning

Vi angjorde Halmstad sent inatt. Efter lite sovmorgon och frukost satte jag på mig löparkläderna och hälsades välkommen till löparturen av en störtskur. Jag kunde inget annat än skratta när jag blev tokblöt av regnet, men Grabben sprang iväg likt ett skrämt rådjur och letade en tät björk att stå under.

Men vad gjorde väl några regndroppar i håret – blöta skulle vi bli ändå. Jag hade nämligen bestämt att vi skulle springa upp och nedför en skidbacke. Där fanns ingen asfalt. Inget grus. Här fanns bara blött och oklippt gräs som fick skorna att låta ”chipp chipp” i varje steg.

Det är bra att springa uppför skidbackar. Helst om det dessutom är lite terrängigt. Bra för balansen, bra för fötterna, bra för huvudet, bra för rumpan och bra för benen. Mjölksyran satte sig i rumpan – och i knäna (fast det var nog mer låren) ganska mycket på en gång. Grabben, som tipsar och påminner om armföringen i all oändlighet, fortsatte att tjata om att jag skulle upp upp med armarna. Jag försökte pendla med armarna upp till öronen, men det gjorde ju ingen skillnad. I alla fall inte för mjölksyran i benen…

Vi ”gjorde” backen tre gånger innan jag tyckte att det fick räcka. Benen skulle hålla för att springa hem också…>

Sön 29 jun (forts.): Löpning i terräng

Jag hade verkligen ingen lust. Men det blev riktigt roligt!

Fartlek i backar

Efter förmiddagens pass åkte vi ut till stranden i Halmstad. Inte Tylösand, utan Östra. Den stranden som inte anses vara lika fin. Det är den inte heller. Men den är grym ändå.

Det blåste rätt så friskt och vi var både frusna och väldigt sömniga när vi körde hemåt för att snabbt byta om och sedan springa i terrängslingan i Oskarström innan det var dags för avspark i den där matchen som tydligen också var EM-final.

Jag velade ett tag. Men eftersom jag tidigare ätit en underbar glass (smakerna lemon curd, tiramisu och chokladboll från Sia är supergoda) var det lika bra att byta om och pallra sig iväg. Jag visste dessutom att får jag bara på mig kläderna så får jag också på mig motivationen. Och om inte det räcker så försvinner allt vad sömnighet heter när man väl är ute i spåret.

Jag hittade en rolig skylt – som jag aldrig sett förut.
Har ni?

Det är ingen grabb. Det är en pajas.

Precis i slutet av slingan, efter den
brantaste backen – fanns det blåbär.

Terrängslingan i Oskarström är på 2 kilometer. Med många småknixbackar, svängar och en del annat upp och ner-löpande är den riktigt bra. Eller som grabben uttrycke det: det är alltid nära till mål eller varvning så man vågar springa på.

Jag tyckte jag sprang på rätt så bra. Överlag springer jag på rätt så mycket bättre nu än förut. Jag känner skillnaden på drivet i steget och det känns relativt lätt att öka farten ganska rejält. Nästa mål är att springa snabbare under längre distanser. Och att fortsätta min backträning såklart. På torsdag till exempel. Då ska jag träffa bloggvärldens snyggaste träningstjejer – vi ska rusa uppför backar. Kan man ha roligare? Tveksamt!>

Det som kallas livet

Det har varit mycket nu. Och lite. Lite träning för att mycket annat kommit i vägen. Men det spelar ingen roll vad som kommer i vägen. Även om det består av bröllopsfest med fördrink x 2, glas med vin x 4, avec (bara en – jag är inte så mycket för avecer), drink x 3. När klockan slog halv fyra på morgonen tyckte jag att det var en bra idé att promenera halvmilen hem i gryningen.

Idag är det varken mycket eller lite. Idag är det backträningsdag. Jag ska bara dricka några glas vatten först… (och så ska jag övertala grabben. Han gnäller om sitt huvud…)

Här står vi med fördrink nummer 1 i handen…

Festens anledning: en kärleksförklaring

Vätskepaus!

Klockan är runt 5 på morgonen.
Jag befinner mig på en landsväg i Halland.
Och jag är ganska nöjd med att gå den där halvmilen hem.
(Grabben klagar inte så mycket han heller)

Vi hittade en ny kompis i gryningen.

>

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!