Medan jag sprang långsammare än långsammast försökte jag mig på att formulera en förklaring på hur jag menar att man ska rannsaka sig själv och faktiskt ge sig ut och träna ibland trots att man inte känner för det men stanna hemma ibland när man inte känner för det.

Idag kände jag inte för att träna. Och jag borde nog inte gett mig ut. Inte för att jag har ont eller är sjuk, mest för att jag inte ville. Inte för att jag plötsligt gått och blivit lat. Utan bara för att. Just nu behöver jag träningspass som stärker mig. Träningspass som ger. Inte träningspass som kräver pannben. Träningspass som tar. Har lyckats samla på mig några mentala motgångar under helgen och trots att det händer även den bäste så är det jobbigt. Jag vill inte leva mitt liv i negativitet och problem. Jag vill ha fest hela tiden. Inte bokstavligt – men mentalt.

Det var ingen fest ute på landsbygden idag. Inte där jag sprang i alla fall. Jag hade 75 minuter på mig och kom knappt en mil. Då är det illa. Jag var så uttråkad att jag stannade och gick flera gånger. Inte för att det var jobbigt i kroppen utan för att det var jobbigt i huvudet.

Trots att jag tror benhårt på att träning ska vara roligt så kan inte alla pass vara det bästa kalaset i livet. Dagens så kallade löppass var mest ett tamt mingel. Imorgon ska jag däremot slå klackarna i bordet – då ska jag styrketräna i Götelaborg. Det blir grejer det!

Eftersom jag den senaste tiden utvecklat den här bloggen till att innefatta lite mer av min vardag så kan jag berätta att jag och Grabben sköt salut för ostindiefararen Götheborg imorse när den anlände Halmstad och marinfestivalen. Det var coolt. Jag fick äntligen sköta lite av elen (vi fyrar inte av våra grejer manuellt). Det kändes stort. Men så handlade det om 4 bomber, inte så mycket när Vattenfestivalfyrverkerierna som Grabben sköt förut bestod av flera hundra bomber som var många gånger större.

Ni som orkat scrolla ända ner hit och ser den här texten kan få ger er åsikt: ska jag hålla den här bloggen träningsstrikt eller fortsätta så som jag gjort sedan början av sommaren? Ni som läst den länge kanske har märkt att den inte är lika träningsstrikt längre, även om de allra flesta inläggen fortfarande är kopplade till träning på ett eller annat sätt.

Jag har skrivit det förr: det hetaste i bloggvärlden är att gå på möten. Helst ska det vara hemliga möten och med vem eller varför bör aldrig avslöjas innan det typ glöms bort. Men då har man hunnit gå på fler möten.

Ikväll var det dags för mig att gå på möte. Ett superväldigt viktigt affärsmöte med min kompanjon som var färsk från sina intervaller på 8 x 1000 meter. Egentligen hade vi kunnat förlägga mötet till hemma i soffan men hur superviktigt känns det? Inte alls. Så vi gick till Pio. Jag älskar Pio. Jag tror det är Halmstads bästa restaurang rent matmässigt (ja, det slår Fridolfs enligt min mening!). Jag hyllar ofta Salt men det stället kammar hem många poäng tack vare miljön. Pios är annorlunda. Pios är liksom större än Halmstad.

Jag och Gra… eh ja, min kompanjon alltså, klubbade igång mötet med en capirinha. En bra start. Jag hade med mig papper och penna och dokumenterade vad vi kom fram till och de idéer som utvecklades under kvällens gång. Och nej, vad vårt superväldigt viktiga affärsmöte handlade om är ingen hysh-hysh-hemlis. Det handlade om träningsprylar såklart. Det är dags att gå från idé till verklighet. Det är dags för grafisk profil, för hemsidesnickeri, för administrativa lösningar och framförallt – dags för kul prylar. Utan att riktigt veta vad jag gett mig in på har jag satt 1 september som deadline. Detta ska bli spännande.

PS. För er som vill veta så åt jag en alldeles utsökt förrätt på sotad tonfisk serverad med melon, fetaost, saltrostade pistagenötter och yuzuvinägrett. Till varmrätt valde jag delikat ångad hälleflundra serverad med ägg- och gräslöksrulle, riven pepparot och skirat smör. Och som på alla affärsmiddagar av rang sparades det inte på krutet. Fördrinken efterföljdes av en flaska vitt. Fast sedan tog det slut så det var ju inte så mycket att skryta med… DS.

Det är redan augusti. Och trots att jag gått och längtat efter sommaren sedan jag började tröttna på vintern någon gång i april så är det ingen sommarångest jag känner trots att dagarna går så snabbt. Jag håller inte med Kellogs K Specialpaketen som säger att sommaren är slut – jag trivs bra med den årstid som är och känner glädje inför den årstid som kommer. Njuta av sensommardagarna och längta efter hösten som nästan alltid känns som en nystart. En årstid att ta tag i saker och ting. Att njuta av mörka kvällar, vackra färger och tända ljus. Och framförallt: njuta av att svettas ihop med andra på en spinningcykel eller i en gruppträningssal. Jag tjuvstartade med det redan imorse!

Jag vet inte när jag tränade spinning sist men det känns som evigheter sedan. Det var kul att komma dit igen och även om inte passet blev till ett hejdundrande minne så var det ett kärt återseende. En mjukstart inför det som komma skall: ett herrejäklans till spinnande i höst. För shit vad man kan ta ut sig på den där cykeln alltså. Ta ut sig – och komma igen. Om och om igen.

En extra bonus inför hösten är att SATS Halmstad skaffat sig en supersnygg fototapet bakom instruktörscykel. En lång och lite krokigt böljande asfaltsväg som går genom ett hett Arizonaliknande landskap. Den är cool. Och känslan när man spinnar sig in i passet, minut efter minut, och samlar på sig allt fler svettdroppar på armarna, är klockren tillsammans med tapeten.

Den coola fototapeten. Tyvärr stör fläkten bildkompositionen lite, men ni fattar nog…

Efter spinningpasset blev jag förvånad över att se ett välbekant ansikte på gymmet: Grabben! Han stegade in med ett flin men som snabbt suddades bort när vi började styrketräna bröst. Bänkpress, flyes och hantelpress. Jag lassade nog på lite för mycket på stackars Grabben för på hantelpressen tackade hans muskler för sig och fick nog. Grabben som är lätt som en fjäder gör rätt så spänstiga armhävningar men hans avslutande 20 stycken var ett bevis på trötta muskler. Men det är ju då man blir starkare!