En gång är ingen gång. Två gånger är en vana. Eller hur är det man brukar säga? Förra året sprang jag och Grabben till stranden runt midnatt den dagen då natten är som kortast. I år promenerade vi längs med klipporna i Varberg (enbart för att Grabben var för lat för att springa). Jag vill göra det mesta av ljuset och hyllar gärna sommarsolståndet.

Klockan 22.30 var det fortfarande lika ljust som om det hade varit eftermiddag. Runt midnatt var det lite mörkt. Fast ändå ljust liksom.

Nu blir det mörkare igen. Och ja, jag ska villigt erkänna att jag ser fram emot hösten och vintern och glöggen och de tända ljusen och…. fast just det, först ska vi ha en riktigt bra sommar – eller hur! Väderprognosen ser ljus ut. Baksidan av min SvD är mörkröd med många solar!

Jag skulle egentligen ha varit i Halmstad nu. Tyvärr har sommarbilen Charlie fått trasig växellåda så jag är kvar i Stockholm på obestämd framtid (läs: tills dess att verkstadskillarna på BMW börjar jobba på lite. Ett ungefärligt datum hade varit bra tack. Det duger inte med ”kanske i eftermiddag, kanske på tisdag nästa vecka” – vilket annat yrke, förutom hantverkare, jobbar på det sättet?). Det känns lite surt. Det finns så mycket i hemma som jag vill göra!

Så länge jag är kvar i Stockholm tar jag det lugnt med träningen. Förra året hade jag också en rejäl träningsvila de 2 första veckorna i juni och det kan vara behövligt med en längre lugn träningsperiod – förutsatt att man kört på rätt rejält under tidigare veckor.

Träning är ett stressmoment för kroppen. Tyvärr har jag svårt att känna av stresspåslaget. Om jag känt av tröttheten hade det nog varit enklare att vila. Kanske behöver jag inte vila så mycket så länge jag inte känner träningströtthet i kroppen. Ibland (läs: för det mesta) är kroppen mycket bättre på att berätta saker för oss än böcker – förutsatt att vi faktiskt lyssnar. Böcker är dock bra på att förklara varför.

Nu när jag varit i Stockholm i nästan 2 veckor längtar jag efter Halmstad och allt jag vill göra där. Springa på Östra stranden eller Skummeslövsstrand (Tylösand lutar för mycket) och göra burpees, springa en bit på Hallandsleden med min Camelbak på ryggen, springa backar bakom Örjans vall och skratta åt mjölksyran efteråt, styrketräna fokuserat på gymmet och definiera kroppen, utforska alla andra vandringsleder som jag ännu inte testat och skapa minnen, plocka jordgubbar och äta på Salt och njuta. Jag räknar iskallt med strålande sol alla dagar jag är där. De dagar då det regnar ska jag också springa. Och skratta mig igenom hela löpturen.

Ett av mina starkaste minnen från förra sommaren var då jag och Grabben stack iväg på midnattslöpning för att fira sommarsolståndet och årets kortaste natt. I år kommer jag att befinna mig i Göteborg den kvällen men det hade ju varit jäkligt coolt att cykla hem till Halmstad på natten. Men det kräver ju så klart en cykel. Som jag inte har. Och ingen cykelträning heller. Men tanken är grym! I mitt huvud finns inga begränsningar.